Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

debatt

ögonöppnare.

Från materialism till allvar! Jag måste bara dela med mig till er av den här historien som är skriven av en tjej jag kom i kontakt med efter att min bror och mamma hade gått bort. Någon dag när jag känner att jag klarar av det ska jag berätta utförligare för er om vår resa och kamp med sjukvården, det kan säkert stärka och hjälpa någon annan där ute som någon gång kommer befinna sig i en liknande situation och ni brukar ju berätta för mig att det hjälper när jag delar med mig av det som har hänt. Men tills dess så borde ni läsa det här, det är så skrämmande! Den här tjejen har varit med om det värsta tänkbara och har inte bara förlorat båda sina föräldrar utan även sitt ofödda barn och sin hälsa. Hon är otroligt stark som delar med sig av sin berättelse, hennes väg tillbaka och hon har gett mig sin tillåtelse att dela historien i min blogg. Allt för att uppmärksamma de fruktansvärda brister som finns och i framtiden förhoppningsvis kunna förbättra sjukvården.

”När jag var 20 var jag med om en olycka. Efter ett bråk så föll jag från en balkong på 5e våningen. Rakt ner på en isig mark. Jag landade stående. Pga den otroliga kraften från fallet så pressades mina fötter igenom marken. Det i sin tur gjorde att lårbenen försköts upp i kroppen och knäckte min rygg och bäcken i 5 delar. Jag krossade även mitt ansikte. Vid traumatiska händelser som detta så klarar inte hjärnan av den sortens smärta så jag kände inget. Inget. Såklart inte mina ben heller. Jag försökte krypa fram men vid varje rörelse så kände jag hur de krossade skelettdelarna skavde mot varandra. Jag började skrika. Med blodet rinnande ner i ögonen skrek jag allt vad jag kunde. Jag svimmade aldrig vilket har gjort att jag minns varenda liten detalj från den natten. Dagen efter, på sjukhuset, slutade mina organ att fungera. Min kropp orkade inte mer. Läkarna bestämde att lägga mig i respirator för att spara på mina lungor. Jag hamnade i koma. På tredje dagen i koma fick jag inre blödningar och läkarnas ord var att jag aldrig mer skulle vakna. Veckor senare vaknade jag. Förlamad och okapabel till att prata. Jag var helt klar i huvudet men kunde inte göra mig förstådd. Jag har väl en mindre hjärnskada nu. Ingen märker det men jag märker ibland när jag läser att jag ser orden, jag vet vad de betyder men jag kan inte uttala dem. Jag spenderade många månader sängliggandes i väntan på att mitt bäcken skulle läka så jag kunde sitta upp. Mina ben var oanvändbara. Varje dag sade jag till mig själv att jag ser mina ben, de finns där, jag känner dock inte dem men en dag ska jag stå upp igen om det så bara är för 1 minut. Ca sex månader bodde jag på sjukhuset tills den dagen då jag tog mina första steg. Jag fick ingen hjälp att bearbeta detta traumatiska. Det jobbiga var inte sjukhustiden. Där fokuserade jag endast på min återhämtning.

Det är tiden efter som har varit fruktansvärd. Ett år senare förlorade min mamma kampen mot cancern. Min mamma var på sjukhuset hos mig varje dag och samtidigt kämpade mot cancern. Jag fick ingen hjälp att bearbeta mammas död. För 1 1/2 år forsade blodet ut när jag ställde mig upp. Jag ringde sjukvården som frågade om jag hade ont. Det hade jag inte (Min smärttröskel är onormalt hög). Jag fick svaret att jag inte skulle bry mig. Tre månader senare hade min bebis hjärta slutat slå i magen. Värkar sattes igång och jag förlorade vad jag kämpat för länge. Jag ska inte kunna bli gravid (enligt läkarna) pga olyckan. Jag blev ordentlig deprimerad. Samtidigt fick pappa besked om att inget mer kunde göras åt cancern. Pappa hade då kämpat i tre år mot obotlig cancer. Njurcancer, levercancer samt tumör mellan två kotor. Efter vädjande till sjukvården fick jag ändå ingen hjälp. I november 2012 var röntgenbesked superbra för pappa. Cancern förökades inte. I mars 2013 orsakde tumören på ryggraden så mycket skada att pappa opererades men kunde efter någon månad inte längre gå. För sex månader sedan förlorade han kampen mot cancern.

Jag klarar inte detta längre. Min kropp och själ kan inte hantera detta längre. Jag kämpade för att få hjälp. Ännu en gång vägrades jag hjälp med orden ” Ditt förflutna är för problematiskt för att vi ska kunna hjälpa dig” Jag är en oerhört stark person. Jag har klarat allt detta själv. Men de som inte är lika starka som jag då? De som inte klarar av traumatiska händelser? Ska de gå och ta livet av sig innan någon erbjuder en hand? Det som är viktigast i Sverige är sjukvård och bra skolgång. Allt annat är irrelevant. Skam åt de politiker som prioriterar annat! Med denna text vill jag att folk ska förstå (om ni inte redan gör det) att sjukvården är under all kritik. Jag klarar mig men alla de som inte gör det då?”

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Petra Tungården
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Sandra Beijer
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Ida Warg
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Makeup by Lina
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger