Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Problem number one…

Jag tror att mitt största problem med det hela grundas i min avsky för att tycka synd om mig själv. I vissa svåra situationer i mitt liv har jag verkligen försökt stanna upp för att lida med mig själv. ”Men Linn, du går genom något fruktansvärt jobbigt just nu!” brukar jag tänka men ändå slutar det alltid med att jag kommer på bättre tankar och knatar vidare. Det är väl lite det jag kämpar med just nu, att försöka ta in verkligheten och förstå vilken kris jag och min familj(även om den i princip bara består av mig och mamma) går genom just nu. Problemet är bara att vi aldrig har fungerat så, vi ställs inför motgångar men slåss alltid tillbaka och går därifrån en lärdom rikare(när jag skriver vi syftar jag på mig och mamma). När jag försöker tänka negativt och tycka synd om mig själv så tar alltid min livsglädje över illa kvickt. Precis den livsglädjen jag kände idag när jag var ute med Charlie, att trots allt vi går genom just nu så vill jag få ut det mesta av livet. Då är det otroligt frustrerande att kroppen säger ifrån och helt plötsligt är jag inte kapabel till att göra allt det där jag vill. Jag googlade t.o.m. ”feeling sorry for your self” för att försöka hitta en artikel som skriver något i stil med ”ibland är det faktiskt bra att tycka synd om sig själv”. Det ända jag hittade var ungefär ”10 Reasons Why It’s Stupid To Ever Feel Sorry For Yourself” och ”How to Overcome Self-Pity and Stop Feeling Sorry for Yourself”. Så jag antar att jag måste komma i kontakt med mina känslor på något bättre sätt! Jag har nämligen ytterligare ett problem och det är att jag alltid vill agera psykolog åt mig själv, kanske för att slippa gå till en riktig!

Down on my knees, beggin’ baby please…

Det är sällan jag uttrycker min frustration här i bloggen, främst för att jag sällan är särskilt frustrerad, men nu är jag det! Det har varit en oerhört lugn dag, jag är yr i huvudet av mina tabletter och har på så sätt inte särskilt mycket att säga till om när det kommer till mitt liv. Det liv jag så gärna vill vara där ute och leva, men som min egna kropp hindrar mig från. Jag mår bättre idag däremot, jag slapp huvudvärken när jag vaknade men den har påmint mig ett par gånger om att den fortfarande finns där bak någonstans och lurar. Idag gör jag bara det jag absolut måste, och mitt absoluta måste är att infinna mig på en obligatorisk lektion i skolan. Sedan ska jag åka hem och plugga lite, egentligen ska jag på ett jätteroligt event i kväll men nu kommer jag lyssna till min kropp, den får bestämma själv om den orkar eller inte och jag tror mest på det sistnämnda. Tusen tack för alla era kommentarer, spänningshuvudvärk är visst inte så ovanligt som jag trodde. Däremot känner jag mig faktiskt inte särskilt stressad, något som dock kom tillbaka med huvudvärken är min totala ångest för det som händer med min mamma. Jag antar att det är min undanträngda ångest som gör sig påmind med huvudvärken för jag har gråtit över mammas sjukdom flera gånger det senaste dygnet. Ska jag fortsätta ”leva mitt liv” så antar jag att jag måste komma i kontakt med alla mina känslor inför hennes cancer, all förtvivlan och alla känslor av att jag inte kan påverka det. Det kan hända att jag kommer behöva hjälp med det. Aldrig innan har jag ”gått och pratat med någon utomstående”, det tar verkligen emot att göra det den här gången också. Varje dag får jag höra att jag borde ta tag i det så jag får väl göra det, tipsa gärna om var ni har vänt er(framförallt i Stockholm) när ni har varit anhörig till någon som har cancer. Nu ska jag återgå till att göra det jag är absolut sämst på, vilket är att ta det lugnt, suck!

osminkad

Hemma igen…

Fem timmar tog det men då fick jag ändå komma in direkt, när vi var på väg till akuten hade jag så ont i huvudet att jag bara skrek och grät hela tiden, något av det värsta jag har varit med om. Röntgen och alla prover såg däremot bra ut, jag fick smärtstillande(så jag är ganska uppe i det blå nu, haha) och har fått tabletter som jag ska ta på kvällen. Antagligen drömmer jag mycket mardrömmar(jag minns bara dem ibland) och spänner mig på natten vilket resulterar i att jag vaknar med fruktansvärd spänningshuvudvärk. Antagligen bearbetar jag undermedvetet det som händer med mamma just nu i mina drömmar. Det var i alla fall en otrolig lättnad att det inte var något annat, sådan huvudvärk har jag aldrig varit med om och ett tag trodde jag det var något mycket värre. Nu har jag tänt en brasa och ska tycka synd om mig själv(vilket betyder att jag ska äta godis) och vila ett par timmar. Vi hörs i kväll!

öppen spis

Min nya bästa kompis är vår öppna spis…

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
bloglovin
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Lifestyle
Elin Johansson
Mode
Mathilda Weihager
Home
Jannike Ebbing
Mode
Paulina Forsberg
Hälsa
Joanna Swica
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Sassa Asli
Home
34 kvadrat
Hälsa
Fannie Redman
Hälsa
Jenny Sunding
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Lifestyle
Marie Serneholt
Mode
Emma Danielsson
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind