Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

för varje dag som går så är hon en dag längre bort

NU HITTAR NI MIN NYA BLOGG HÄR (KLICK!)

För varje dag jag går vidare med mitt liv så är hon en dag längre bort! Det här är en av de jobbigaste känslorna jag har kämpat med sedan jag förlorade mamma och det var en känsla som var otroligt intensiv, framförallt under de första åren.

Vad jag än gjorde, om jag gick på en middag, skrattade åt ett skämt, om jag var med om något jobbigt som gjorde mig ledsen. Varje dag jag steg upp ur sängen, varje erfarenhet och upplevelse innebar att jag skulle göra avståndet mellan oss längre och det skrämde livet ur mig.

Jag fortsatte att utvecklas utan henne vid min sida, även om jag många gånger trodde att jag skulle fastna i tiden den morgonen på sjukhuset när hon tog sitt sista andetag. Efter hand som månaderna gick och jag märkte att alla andras liv gick vidare så försökte jag ibland aktivt att inte förändras, jag ville inte tänka annorlunda eller utvecklas för mycket, allt för att fortsätta vara precis den jag var när jag senast såg henne. 

Allt var en sorts illusion som jag skapade för mig själv i ett desperat försök att fortsätta känna hennes närvaro lika starkt som i början. Jag var så rädd för att glömma hennes doft, att inte komma ihåg exakt hur hennes händer såg ut och inte veta exakt vad hon skulle säga efter att hon hade rynkat pannan precis så som hon alltid brukade göra när hon skulle tala mig till rätta.

I början var jag livrädd för tanken på att jag någon dag skulle kunna tänka ‘nu är det 5 år sedan jag förlorade henne’ och ‘idag är det 10 år sedan’. Nu i sommar är det faktiskt fem år sedan mamma gick bort och det har gått ett bra tag sedan jag accepterade att jag faktiskt utvecklas som person trots att det kanske ökar avståndet mellan oss. Ibland kan jag dagdrömma om hur det vore om hon fick träffa den jag är idag, och det gör fortfarande lite ont när jag tänker på att för varje dag som går, så är hon är en dag längre bort.

‘Every new event—everything I did for the rest of my life—would only separate us more and more: days she was no longer a part of, an ever-growing distance between us. Every single day for the rest of my life, she would only be further away.’

– The Goldfinch, Donna Tartt

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
31kommentarer
  • Jag brukar tänka att för varje dag som går så är jag en dag närmare att få träffa personen igen <3 så istället för att se det som en dag längre ifrån ni sågs sist – tänk en dag närmare
    tills ni ses igen.
    Kram

    Linda 2018-02-24 19:16:07
    Svara
    • Svar på Lindas kommentar.

      Hej Linda, det är en superfin tanke men förutsätter att man tror på ett liv efter det här. Tack för din fina kommentar

      Linn Herbertsson 2018-03-01 12:38:48
      Svara
  • Min pappa dog för snart fyra år sedan, och jag förstår hur du känner. Jag kan få panik när jag tänker på allt som har hänt under dessa fyra år. Fyra år är ju inte så lång tid men det har hänt så mycket på dessa fyra år. Jag har tagit examen, fått mitt drömjobb, köpt egen bostad, gift mig och nu väntar vi barn! Jag var ju en helt annan person för fyra år sedan. Dels på grund av att ha förlorat pappa, för det förändrar en såklart… men mitt liv ser helt annorlunda ut nu. Jag är livrädd för att ”glömma” honom. Ibland kan jag tänka ”hur lät hans röst egentligen?”… men jag kommer alltid minnas sista gången vi sågs, vi visste inte det då, men han strök mig på kinden efter att vi kramats hejdå som han alltid gjorde. Och hans varma leende innan vi skildes åt <3

    Sandra 2018-02-23 21:00:07
    Svara
  • Fantastiskt fint skrivet <3

    Jenny W 2018-02-23 16:23:01
    Svara
  • Jag känner att ju äldre jag blir ju räddare blir jag för att förlora närstående människor till mig. Detta inlägg berör mig på djupet och jag känner verkligen med dig. Min farmor gick bort för 14 år sedan, min morbror i somras och det blir så påtagligt hur skört livet är. Även om detta inlägg tar på mig på ett sätt som nästan är mer än jag står ut med så är jag tacksam för att du skriver som det är. Å andra sidan så skrev en annan läsare att våra närstående är så nära eller långt borta som vi vill ha dem även om de inte är i livet. Tack för att du, Linn, ger ditt perspektiv och tack till er andra läsare som ger ert perspektiv. Det gör att åtminstone jag får flera sätt att se på saker och det är jag oerhört tacksam över och det är också därför som din blogg, Linn, är min favoritblogg tillsammans med alla läsare. Tack och ta hand om er allihop♥

    Li 2018-02-23 11:29:22
    Svara
    • Svar på Lis kommentar.

      Hej Li!

      Jag håller med och rädslor man har blir verkligen värre med åren. Jag beklagar verkligen bortgången av din farmor och morbror och skickar en massa kärlek. Tack för din fina kommentar, jag är glad att jag kunde bidra med ett nytt sätt att se på saker.

      Linn Herbertsson 2018-03-01 12:34:02
      Svara
  • Ryser i hela kroppen ! Älskar ditt sätt att beskriva känslor , ditt sätt att printa ner ord som formas efter vem du är och vad du känner. Det är en konst !
    jag blir så berörd av dina ord och det är så fint , så himla fint .

    All kärlek till dig !

    elin 2018-02-23 07:23:03
    Svara
  • Love you L! Tänker på dig här borta. PUSS!

    Tekla Hebel 2018-02-23 00:07:04
    Svara
  • Även om det är en dag bort, så är våra kära som har gått vidare alltid så nära vi vill. Fin blogg du har Linn, och du skiljer dig från många jag följer för du delar med dig av vad iallafall jag har varit med om, en förälder som inte är här längre och som jag saknar mycket. Kram till dig.

    Åsa 2018-02-22 22:18:41
    Svara
    • Svar på Åsas kommentar.

      Tack fina du, det betyder mycket att du tycker om bloggen. Tack för din fina kommentar. Kram

      Linn Herbertsson 2018-03-01 12:23:37
      Svara
  • Åh …. ditt inlägg kom som en pil i bröstet eller vad man ska säga. Fy fan vad det gör ont, för jag känner exakt likadant med min mamma. Drygt 1,5 år har gått och samtidigt känns det som igår vi sågs men samtidigt som en hel evighet sedan. Nu är jag höggravid och ska föda när som helst och den jag saknar allra allra mest vid min sida och som alltid önskade att jag själv skulle bli mamma var just min mamma. Fy fasen vad det gör ont att gå igenom det största i livet utan henne. Ska faktiskt packa ner en bild på henne och ta med till förlossningen, blir kanske för känslosamt men jag vill ha henne där <3. Kramar

    Ida 2018-02-22 21:52:00 http://www.idior.se
    Svara
    • Svar på Idas kommentar.

      Det tycker jag låter som en jättefin idé Ida. Jag kan inte ens föreställa mig hur det kommer bli att gå genom graviditet och födsel utan henne vid min sida men jag vet att både du och jag kommer klara det. Puss & kram, ta hand om dig och lycka till med förlossningen

      Linn Herbertsson 2018-03-01 12:22:19
      Svara
  • Förstår din känsla till 100 procent, jag känner själv precis likadant. Min mamma gick bort för drygt 6 år sen <3

    Joanna 2018-02-22 20:15:05
    Svara
  • Älskar din förmåga att beskriva så starkt att vi läsare kan känna känslan. Min pappa gick bort 2010 och jag får panik över att det snart är 10 år sedan. 10 år sedan jag sist fick se honom, krama honom, prata med honom. Är så rädd för att glömma hur han var. Rädd för att leva i en värld som har glömt honom. Leva i en värld där han inte är självklar längre. Nu börjar jag svamla. Ville bara säga tack! Tack för en fin blogg och tack för att du i din egen sorg hjälper mig att bearbeta min. Kram!

    Malin 2018-02-22 19:25:30
    Svara
  • Det här inlägget berörde mig så mycket. Tack för att du skriver så fint. Min mamma har kämpat mot cancer i många år från och till och du satte ord på mina känslor så tårarna började rinna på tunnelbanan. Tack Linn, du är inte ensam<3

    sanna 2018-02-22 19:12:08
    Svara
    • Svar på sannas kommentar.

      Jag beklagar Sanna och skickar massa styrka och kärlek. Jag vet hur det är att vara anhörig och jag hoppas ni orkar kämpa och att allt går bra för din mamma

      Linn Herbertsson 2018-03-01 12:13:21
      Svara
  • Mikaela 2018-02-22 19:05:47
    Svara
  • Tack för att du delar med dig <3 All kärlek till dig Linn. Du har en fantastisk förmåga att skriva, hoppas man någon dag kan få läsa böcker skrivna av dig. Kram!

    Anna-Karin 2018-02-22 18:46:14
    Svara
  • Så fint skrivet!!! Värmer i hjärtat ❤️

    Soffan 2018-02-22 17:26:56
    Svara
Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Joanna Swica
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Cassandra Lundgren
Home
Jannike Ebbing
Hälsa
Sassa Asli
Lifestyle
Marie Serneholt
Lifestyle
By Momo
Lifestyle
Sophia Anderberg
Hälsa
Jenny Sunding
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Susanne Barnekow
Mode
Tyra-Stina Wilhelmsson
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Fanny Ekstrand
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Pamela Bellafesta