Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

rock bottom.

Självklart har jag inte förstått hur sjuk mamma är! Jag har inte accepterat att jag kanske inte får ha henne i mitt liv länge till. Att den människan som står mig närmast och är min bästa vän, min trygghet kanske inte kommer få i alla fall 10-20 år till som vi hade hoppats på när hon fick beskedet i september förra året. Jag har inte ens vågat skriva det här i bloggen för jag har tänkt att ”om vi bara tänker positivt så ska det gå vägen”. Hela förmiddagen har jag varit konstant fokuserad på mamma och hennes läkarbesök. Jag har tänkt positiva tankar, knappt kunnat koncentrera mig på annat och hoppats. Hoppats att det inte skulle bli fler tunga besked, men att göra det hjälper visst inte för nu fick vi veta att cancern även finns utbrett i levern. Och vet ni vad jag är nu? Jag är så rädd! Livrädd för att förlora min mamma så klart, men det kan jag knappt ta in. Så mest rädd är jag för att de runtomkring mig inte ska orka. Jag kan knappt tro på allt som händer själv, hur ska andra orka? Många säger till mig att de är förvånade över att jag ens står upp efter att min bror har gått bort och de tuffa besked vi får angående mamma, och vet ni vad jag börjar tro? Att jag står upp bara för att jag inte vågar göra något annat. Jag kan inte vara en börda under så här lång tid för de runt omkring mig som har sina egna liv och problem att tänka på. ”Hur ska ni bloggläsare orka läsa om denna misär länge till?”, tänker jag. Jag vill försöka vara stark för att visa att det går, men också för min egen skull och allra mest för mammas. Jag är rädd att om jag lägger mig ner nu så kommer jag inte upp igen. Jag förstår att alla bara vill väl och ibland hjälper det för stunden, men jag kan bli så trött på att höra att man ska vara ledsen, låta sig själv vara svag och må dåligt. Jag mår dåligt hela tiden ändå, även om jag på något sätt vill lyckas hålla mig ovanför ytan och hitta tillbaka till någon sorts stabilitet. För sanningen är att det är inte många som någonsin kommer förstå det jag går genom nu, och jag kommer aldrig kunna begära att någon ska förstå det heller. Det enda sättet för mig att inte känna mig som den ensammaste människan i världens just nu är försöka knata vidare och hoppas att cellgifterna mamma ska få en gång i veckan framöver inte bara kommer få henne att må väldigt dåligt utan att de också hjälper.

true strength

Tack till alla ni som kommenterar, det betyder oerhört mycket och jag läser och försöker finna styrka i all den energi ni lägger på att tänka på mig och min mamma! Jag har inte ord för hur fantastiska ni är, trots att de flesta av oss aldrig ens har träffats. All kärlek till er! Och tack till Anna som skickade det här citatet till mig, det fastnade verkligen!

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer
    Linn Herbertssons webbshop
    Dölj
    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

    Lifestyle
    Tess Montgomery
    Hälsa
    Joanna Swica
    Lifestyle
    Emelie Walles
    Hälsa
    Foodjunkie
    Lifestyle
    By Momo
    Lifestyle
    Marie Serneholt
    Home
    34 kvadrat
    Hälsa
    Sassa Asli
    Mode
    Mathilda Weihager
    Home
    Jannike Ebbing
    Mode
    Emma Danielsson
    Lifestyle
    Evelina Andersson
    Lifestyle
    Susanne Barnekow
    Lifestyle
    Fanna Ndow Norrby
    Lifestyle
    Sophia Anderberg
    Lifestyle
    Sara Che
    Lifestyle
    Makeup by Lina
    Hälsa
    Josefines Yoga
    Hälsa
    Jenny Sunding
    Mode
    Paulina Forsberg
    Lifestyle
    Cassandra Klatzkow
    Hälsa
    Fannie Redman
    Lifestyle
    Cassandra Lundgren
    Mode
    Imane Asry
    Mode
    Tyra-Stina Wilhelmsson
    Mode
    Fanny Ekstrand