Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Tappar fotfästet

Jag hade inte riktigt tid att ”blogga av mig” på semestern och även om vi hade en helt fantastisk resa så innebar den även en hel del ångest för min del. Det blir väl så när ens mamma lever med cancer. Jag tror många som inte levt nära cancer kan tro att man får ett besked, sedan behandlas man och lever på som vanligt. Riktigt så är det ju tyvärr inte och den senaste tiden har mamma haft väldigt ont och varit väldigt trött(hennes mediciner har fruktansvärda biverkningar). Under allting jag gör och upplever så finns hon alltid med mig i mina tankar. Både på ett positivt men också på ett negativt sätt. Det är många känslor och tankar man ska vänja sig vid, den mest påtagande var första kvällen vi hade flyttat in i lägenheten i Miami när jag stod och kollade på den underbara utsikten. En känsla svepte över mig och jag påmindes om allting som jag inte vet om mamma någonsin kommer få uppleva(tro mig det är svårt att skriva det här för jag vet att hon kommer läsa det). Jag är livrädd för att det kan gå väldigt snabbt men lika rädd för att vara rädd och slösa bort den tiden då hon faktiskt mår bra. Vill allt sig väl och tror man på under så kan jag ju faktiskt få ha min mamma kvar länge till! Ångest är en väldigt obekant känsla för mig, jag har aldrig riktigt haft ångest förut men den har kommit krypandes sedan vi fick mammas besked i september. Den går inte riktigt att ta på men jag tog ert, mammas och pojkvännens råd och har faktiskt varit hos en psykolog ett par gånger. Livrädd som jag är för att känna mer så säger också psykologen till mig att jag måste våga känna mina känslor mer och det har jag verkligen börjat göra. Än så länge känns det skitjobbigt för jag har alltid varit den som reser mig fort efter diverse nerslag men tydligen är det inget bra i längden och efter det som hänt mamma fungerar det inte riktigt längre. Allting som händer i och omkring mitt liv känns så mycket mer än vad det förut har gjort. Och när vi kom hem igår fick jag ännu ett tråkigt besked. En gammal killkompis flickvän har gått bort! För mig resulterade detta i en sömnlös natt med mycket tårar. Jag hade ingen direkt relation till tjejen mer än att jag känner hennes pojkvän. Men tanken på hur tragisk hela händelsen är och vilken fruktansvärd och otröstlig situation han befinner sig i just nu har handlingsförlamat mig fullständigt idag. Jag går mest runt och pillar lite här hemma men får ingenting gjort. Därför har jag valt att inte blogga under dagen, jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Jag pendlar mellan ledsen och arg för att man borde bli bättre på att uppskatta allt man har! Samtidigt som jag stundvis är så lycklig över mycket i mitt liv just nu. Idag fick vi nämligen beskedet att mammas cancer står stilla i skelettet och vi är ju självklart överlyckliga. Jag behöver helt enkelt resten av dagen till att bara komma i fas, känna mina känslor, hur jobbiga de än är och bara återhämta mig från alla besked och min jetlag. Jag hoppas ni har förståelse och i morgon är jag tillbaka som vanligt igen.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Mode

    Linn Herbertssons webbshop
    Dölj
    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

    Hälsa
    Foodjunkie
    Mode
    Pamela Bellafesta
    Home
    34 kvadrat
    Lifestyle
    Susanne Barnekow
    Lifestyle
    Sandra Beijer
    Home
    Andrea Brodin
    Lifestyle
    Dasha Girine
    Mode
    Petra Tungården
    Lifestyle
    Vanja Wikström
    Lifestyle
    Josefin Dahlberg
    Lifestyle
    Henrietta Fromholtz
    Lifestyle
    Makeup by Lina
    Lifestyle
    Elin Johansson
    Hälsa
    Ida Warg
    Hälsa
    Josefines Yoga
    Man
    Niklas Berglind
    Lifestyle
    Linn Herbertsson
    Lifestyle
    Tess Montgomery
    Hälsa
    Träningsglädje
    Mode
    Fanny Ekstrand
    Hälsa
    Fannie Redman
    Mode
    Chrystelle Eriksberger