Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

Vår tragedi är inte andra människors sorg…

Jag fick ett mail av en läsare idag som verkligen berörde(läs, rörde mig till tårar). Det var en tjej som har följt min blogg sporadiskt i några år men när hon läste om min mammas cancerbesked började hon följa min blogg slaviskt. ”Inte bara för att man hoppas er allt gott (självklart) utan också för att jag levde mig in i situationen. Precis som om någon ville säga mig något….” skrev hon och fortsatte ”Och för en vecka sedan kom sjukdomen till min mamma. En rysning gick längs min ryggrad när läkaren uttalade ordet. Ordet jag aldrig trodde skulle finnas med i samma mening som min mammas namn. Varför oss? Varför vi? Tusen frågor och ingen som kan garantera de svar vi vill höra. I början faller världen samman. Skräcken, frustrationen och vi sörjer redan sorgen. Vill alltid vara nära, men när all chock har lagt sig börjar världen runt oss byggas upp igen. Tidningen kommer varje morgon, folk springer till tunnelbanan som vanligt och det skrattas i varuhusen. Konstigt nog har inte världen stannat upp, vår tragedi är inte andra människors sorg. vi börjar hänga med livet igen trots att mammas sjukdom gnager i huvudet. Därför är det skönt med en person med en jobbig period i livet kan dela med sig av den i en blogg, text eller vad som helst. Inga av oss är ensamma i vår kamp mot cancern! Min mamma sa till mig när vi fick beskedet ”det är konstigt, jag är egentligen väldigt sjuk men känner mig väldigt frisk”. Igår sa hon ”när man får beskedet cancer i ansiktet förväntar man sig att nästa dag ligga sjuk, men de är inget jag tänker göra, livet går vidare och tidningarna kommer på morgonen och folk skrattar i varuhusen”

Jag tycker att hon sätter så bra ord på de känslorna man går genom vid ett cancerbesked och hon påminde mig även om att jag faktiskt mår lite bättre av att dela med mig av min tragedi med er. Stödet jag får från er är nämligen helt otroligt och jag inbillar mig även att jag förhoppningsvis kan hjälpa någon annan där ute. De senaste veckorna har jag i alla fall mer eller mindre grävt ner mig i mina studier för att förtränga det som har hänt, men också för mammas skull. Jag vet att jag alltid har gjort henne stolt men just nu har jag ett nästan maniskt behov av att göra henne glad och stolt över mig. Det kanske är mitt sätt att orka med allt annat just nu, att inbilla mig själv att jag gör det för hennes skull, för att hon ska slippa oroa sig för mig och mitt liv. Därför var mitt besök på akuten och min huvudvärk ett stort bakslag. Jag kunde knappt tänka klart dagarna som följde, än mindre stötta mamma, men när jag lyckades så pass bra på min tenta fick jag någon sorts bekräftelse och kunde knata vidare. För livet går ju faktiskt vidare, även om det emellanåt fortfarande känns som att jag lever i ett vakuum mellan dröm och verklighet.

Nu pratar jag och mamma i telefon flera gånger om dagen, det har vi å andra sidan alltid gjort men jag kan inte ens förstå hur jag vissa dagar förut verkligen inte kunde hitta tiden för att ringa henne, det känns så långt borta. Man kan alltid ta sig tid, tänk på det! De senaste dagarna, nu när jag inte kan stänga av allt och bara tentaplugga så har sorgen kommit tillbaka. Flera gånger om dagen är jag nära att börja gråta och minst en gång om dagen kommer tårarna också. Jag förstår fortfarande inte att det här händer oss, det känns så fruktansvärt overkligt, att min mamma aldrig kommer bli helt frisk.

Vårt senaste bakslag var i slutet av förra veckan när mamma skulle göra en punktion i bäckenet, det gör man för att komma åt cancern och testa vilken sort det är. Mamma var nervös flera dagar före och när hon hade legat i sängen på sjukhuset i flera timmar avbröt de helt plötsligt för, lyssna på den här, DE HITTADE INTE LÄKAREN SOM SKULLE UTFÖRA PUNKTIONEN. Istället har jag för varje dag som gått sedan dess fått bevittna mammas smärtor som bara blir värre och värre. Är det inte sjukt att det ska ta nästan 2 månader från det att vi fick beskedet tills det att mamma får sin behandling? Jag vet inte, det kanske inte spelar så stor roll rent fysiskt(psykiskt är det tortyr kan jag meddela) men jag slåss ju dagligen med tankarna kring om jag borde få upp mamma till Karolinska så fort som möjligt eller inte….

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
0kommentarer

    senaste från Mode

    Linn Herbertssons webbshop
    Dölj
    metro mode weekly

    Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

    Lifestyle
    Tess Montgomery
    Hälsa
    Fannie Redman
    Home
    34 kvadrat
    Lifestyle
    Henrietta Fromholtz
    Lifestyle
    Josefin Dahlberg
    Hälsa
    Ida Warg
    Lifestyle
    Sandra Beijer
    Home
    Andrea Brodin
    Mode
    Petra Tungården
    Hälsa
    Foodjunkie
    Mode
    Paulina Forsberg
    Lifestyle
    Susanne Barnekow
    Lifestyle
    Elin Johansson
    Lifestyle
    Linn Herbertsson
    Lifestyle
    Makeup by Lina
    Mode
    Fanny Ekstrand
    Mode
    Pamela Bellafesta
    Hälsa
    Josefines Yoga
    Mode
    Mathilda Weihager
    Mode
    Emma Danielsson
    Man
    Niklas Berglind