Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

min bror

I remind me of him

img_6002

Hej söndag!

Idag tänkte jag prata med er om en sak som jag inte har skrivit om tidigare här i bloggen, nämligen att jag sällan lägger upp osminkade bilder längre. Jag vet inte om någon annan har tänkt på det men jag tänker ofta på det. Jag har alltid älskat att lägga upp osminkade och mer naturliga bilder i bloggen men de senaste åren har det inte blivit så.

Och vet ni varför? Jag liknar min bror så otroligt mycket när jag fångas osminkad på en bild. Första gångerna det hände efter att han hade gått bort så var det som en kniv i hjärtat varje gång jag såg hans ansikte i mitt, därför slutade jag ställa upp på bilder när jag var osminkad. Och i verkligheten ser jag inte alls att jag liknar honom på samma sätt, konstigt va?

Skulle man klippt av mig håret på den här bilden så hade det nästan varit en exakt avbild, haha, jag vet inte om det är bra eller dåligt för min del nu när jag tänker efter. Min bror hade dessutom en av de vackraste näsorna jag har skådat, den var mycket smalare och mer väldefinierad än min.

Utöver håret och näsan så ser jag min bror så tydligt i den här bilden, men vet ni vad? Nu, efter att det har gått nästan fyra år sedan han gick bort, så känns det helt ok. Det känns nästan lite mysigt att få se honom i mig själv på bilder även om jag fortfarande varje gång det händer saknar honom så att det gör ont i hela kroppen.

Så nu vet ni det, sorg kan te sig väldigt konstigt och det här med bilderna är ju egentligen ingen big deal men jag är glad att det har blivit lite fler osminkade bilder som har fått smyga sig in här i bloggen den senaste tiden efter hand som jag tycker det känns ok.

att vara nere på botten och ta sig upp igen…

Jag hoppas att ni märker att jag mår väldigt bra just nu!

Ni har ju varit med mig under så många av mina motgångar och det är extra kul när jag får visa och berätta för er att jag faktiskt mår väldigt bra igen. Många gånger har sorgen jag har gått genom efter min mamma och bror känts som en mörk tunnel utan något slut, men så någon gång i höstas så vände det.

Stundtals har jag fortfarande befunnit mig i den där mörka dimman där jag knappt kan skilja dagar från veckor. Månader har många gånger sprungit förbi och jag har knappt reflekterat över att jag stiger upp ur sängen och klär på mig varje dag. Saknaden och tomrummet kommer alltid att finnas kvar, men jag börjar äntligen känna mig mer och mer som mig själv igen! Efter tre långa år och sex månader.

Igår när jag var lycklig och lite extra hög på livet så slog det mig att det inte var särskilt längesedan jag mådde riktigt, riktigt dåligt. Jag vet inte om jag berättade det för er, antagligen inte, allt är en dimma och många gånger mådde jag så dåligt så att jag knappt kunde få ner det i ord och att ens försöka tog för mycket energi av mig för att jag skulle orka med resten av dagen. Istället slutade jag att skriva om det helt!

» Jag minns när jag inte kunde lyssna på musik under flera månader, varje ton och varje refräng gjorde för ont. Lyckliga och glada låtar var för långt från min verklighet och sorgliga låtar var inte ens på tal, de hade fått mig att gå under på riktigt! Jag som annars älskar att lyssna på musik, både när jag är glad och ledsen och när jag vill känna! Jag stängde av!

» Jag minns hur min ångest nästan åt upp mig inifrån, många gånger tog jag till en riktigt dålig, gammal vana för att dämpa den, cigaretter. Jag satt ofta på vår balkong, tog en cigarett, pratade med mamma, och svor att det skulle bli den sista. Hon dog ju trots allt i cancer. Hela tiden förstod jag vilken dubbelmoral det var och det gjorde det nästan ännu jobbigare. Jag var inne i en ond cirkel!

» Jag minns att det slog mig hur illa det verkligen var en dag när jag tittade på Charlie och bara grät. Trots att jag pussade på henne, den där lilla hunden som jag älskar över allt annat, inte ens då kunde jag känna det minsta uns av lycka. Semestrar, middagar med vänner, kärlek, jobb, allt kändes meningslöst. Jag grät och bad Charlie om ursäkt för att jag var en så dålig matte som inte klarade mer än att ta hand om henne precis så mycket som behövdes men inte ett skit mer.

Idag lyssnar jag på musik igen, jag lyssnar på låtarna som påminner mig allra mest om de båda två, och det går, det gör ont men det går. Sedan årsskiftet har det inte blivit en enda ensam-cigarett på balkongen och flera gånger varje dag sticker jag näsan ner i den där pälsen och känner sådan otrolig lycka över att den där lilla hunden är just min.

Det är jag extra tacksam för idag!

img_5280

bild från en av plåtningarna idag

I (heart) YOU

IMG_9810 copyIMG_9808 copy

Lite söndagskärlek till världens bästa bloggläsare, bilderna är tagna på Maritius i januari!

Ni skulle kunna fråga min kille hur jag hanterar mina förkylningar och att inte få träna. ”Inte så bra” skulle han svara, haha! Jag klättrar på väggarna och har inte kunnat träna yoga på en månad nu. Ni som har följt min blogg under några år vet att träningen har varit en stor del i min sorgprocess efter att min mamma och bror gick bort. Och vissa dagar den senaste månaden har jag mått riktigt dåligt måste jag erkänna. Jag är så beroende av alla endorfiner jag vanligtvis får via träningen för att få styrka att orka med den mentala biten.

Yes, så är det, även om det snart har gått tre år sedan jag förlorade mamma och Matti! För mig känns det fortfarande som igår och jag har känt mig extra distanserad från bloggen ett tag nu (det blir mer ytligt och mindre personligt) och det har ni säkert märkt, det är lite så jag fungerar tyvärr. När jag mår dåligt är det svårt för mig att skriva om känslor (för gör jag det så mår jag tillfälligt ännu sämre) men jag hoppas att det blir ändring på det snart igen. Och jag är så glad att ni fortfarande kikar in trots att jag just nu inte är särskilt personlig av mig här i bloggen. All kärlek till er för att ni finns!

Och självklart vill jag inte vara beroende av träning för att må bra men för mig har det varit det absolut bästa alternativet, istället för t.ex. tabletter som vissa läkare har föreslagit efter det jag gick igenom. Jag har all respekt för om man måste medicinera men som en annan (mycket vettigare) läkare sa till mig så har jag ju verkligen en anledning till att jag mår dåligt och då kanske det är bättre att få känna alla känslor än att försöka ta bort dem, speciellt i mitt fall för att jag alltid har varit en mästare på att stänga av.

Tack och lov börjar min förkylning (den fjärde jag har åkt på sedan i julas) sakta men säkert släppa så jag hoppas att jag kan komma igång med min träning nästa vecka igen! Och visst är det galet att träning kan göra så mycket gott, jag skulle vilja påstå att jag har varit så pass stark (som andra kallar mig) genom det här som har hänt mig tack vare att jag har haft träningen att falla tillbaka på och som har fått mig att må så mycket bättre än vad jag annars hade gjort.

I brist på träning har jag ju så klart knarkat träningsinspiration istället och mer sådant kommer upp i bloggen lite senare, så kika in här om några timmar igen. Ha en fin söndag bästa ni och som sagt, tack för att ni finns!

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Hälsa
Ida Warg
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Josefines Yoga
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Vanja Wikström
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Hälsa
Fannie Redman
Man
Niklas Berglind
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Sanne Alexandra
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Dasha Girine
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Träningsglädje
Mode
Pamela Bellafesta
Mode
Chrystelle Eriksberger
Man
Marcus Schuterman
Man
Viktor Frisk