Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

känslor

I (heart) YOU

IMG_9810 copyIMG_9808 copy

Lite söndagskärlek till världens bästa bloggläsare, bilderna är tagna på Maritius i januari!

Ni skulle kunna fråga min kille hur jag hanterar mina förkylningar och att inte få träna. ”Inte så bra” skulle han svara, haha! Jag klättrar på väggarna och har inte kunnat träna yoga på en månad nu. Ni som har följt min blogg under några år vet att träningen har varit en stor del i min sorgprocess efter att min mamma och bror gick bort. Och vissa dagar den senaste månaden har jag mått riktigt dåligt måste jag erkänna. Jag är så beroende av alla endorfiner jag vanligtvis får via träningen för att få styrka att orka med den mentala biten.

Yes, så är det, även om det snart har gått tre år sedan jag förlorade mamma och Matti! För mig känns det fortfarande som igår och jag har känt mig extra distanserad från bloggen ett tag nu (det blir mer ytligt och mindre personligt) och det har ni säkert märkt, det är lite så jag fungerar tyvärr. När jag mår dåligt är det svårt för mig att skriva om känslor (för gör jag det så mår jag tillfälligt ännu sämre) men jag hoppas att det blir ändring på det snart igen. Och jag är så glad att ni fortfarande kikar in trots att jag just nu inte är särskilt personlig av mig här i bloggen. All kärlek till er för att ni finns!

Och självklart vill jag inte vara beroende av träning för att må bra men för mig har det varit det absolut bästa alternativet, istället för t.ex. tabletter som vissa läkare har föreslagit efter det jag gick igenom. Jag har all respekt för om man måste medicinera men som en annan (mycket vettigare) läkare sa till mig så har jag ju verkligen en anledning till att jag mår dåligt och då kanske det är bättre att få känna alla känslor än att försöka ta bort dem, speciellt i mitt fall för att jag alltid har varit en mästare på att stänga av.

Tack och lov börjar min förkylning (den fjärde jag har åkt på sedan i julas) sakta men säkert släppa så jag hoppas att jag kan komma igång med min träning nästa vecka igen! Och visst är det galet att träning kan göra så mycket gott, jag skulle vilja påstå att jag har varit så pass stark (som andra kallar mig) genom det här som har hänt mig tack vare att jag har haft träningen att falla tillbaka på och som har fått mig att må så mycket bättre än vad jag annars hade gjort.

I brist på träning har jag ju så klart knarkat träningsinspiration istället och mer sådant kommer upp i bloggen lite senare, så kika in här om några timmar igen. Ha en fin söndag bästa ni och som sagt, tack för att ni finns!

not taking life too seriously today…good for me!

Linn herbertsson

Jag kämpar varje dag med att veta vem jag egentligen är sedan jag förlorade min mamma för två år sedan! Det är en helt ny verklighet och min mamma var grunden som gjorde att jag kunde stå med stabila fötter på den här jorden. Jag minns att jag månaderna efter hennes bortgång försökte känna tacksamhet för att jag fick ha en så fantastisk mamma i mitt liv i hela 26 år. Men de känslorna bleknade ett tag och kvar fanns bara ett otroligt stort tomrum! Ett tomrum efter att få ha en människa i mitt liv som alltid ser till mitt bästa och bara vill mig väl.

Jag saknar att känna att jag klarade av vad som helst, ibland känns det som att jag klarade av det mesta men bara för att hon trodde att jag gjorde det. Jag letar förgäves efter den där känslan hon ville förmedla till mig, genom att älska mig gav hon mig en ovärderlig start i livet och jag hoppas innerligt att den känslan av trygghet jag vet att hon önskade mig snart infinner sig igen.

Det var längesedan jag skrev om känslor här i bloggen! Det är inte för att jag har gått vidare och för att jag mår bra utan det är för att det har varit jobbigare än någonsin och jobbigare på ett annat sätt än tidigare. Jag kämpar varje dag, varje timme och emellanåt varje minut för att klara av att leva utan henne och ofta känns det konstigt nog som att hålet i mig bara blir större för varje dag som går.

Men så nu i helgen som var fick jag en känsla, en känsla av livsglädje. Jag vill inte gå in i detalj på vad som gjorde att jag kände så för det hade blivit ett väldigt långt inlägg men det var en sak som hände som fick mig att känna att jag lever igen! Jag känner mig starkare och gladare idag än vad jag har gjort på väldigt länge och det ville jag dela med er!

tack för ert tålamod.

Jag tog lite bloggledigt igår också vilket var välbehövligt. Jag var hos prästen och gick genom Ingas griftetal och begravning, var på banken och sedan i mammas lägenhet. Vid lunch kändes allt så hopplöst och jag hade verkligen ingen energi så jag och pappa åkte iväg och åt en god toast och drack lite kaffe istället. Vid det laget hade jag en sådan fruktansvärd ångest. Vi har fem dagar på oss att tömma resten av lägenheten och när man känner att man inte orkar mer så vet man varken in eller ut. Vi höll ju på och tömde och fixade i lägenheten och källarförråden i över två veckor i somras innan visningarna skulle sätta igång så vi har ju redan lagt så mycket energi där. Och jag är inte en sådan person som skulle klara av att bara betala någon för att komma dit och tömma lägenheten. Jag har sparat en hel del möbler som vi har haft i familjen väldigt länge, många minnen, bilder, leksaker från när vi var små osv. Och av ren respekt för min älskade mamma så har jag personligen velat gå genom allt även om många har tyckt att jag tar på mig för mycket. Igår såg jag däremot inte någon annan utväg än att ringa någon som köper delar av dödsbon och vi bestämde möte med honom idag klockan tio. Så p.g.a. det gick jag igenom rum efter rum i lägenheten igår, alla mammas garderober och hela köket. Efter lunchen bestämde jag mig bara, jag hade absolut ingen lust men i sju timmar i streck höll jag på av bara ren viljestyrka och pappa bar iväg det som skulle sparas till vårt lager. Stackarn, han kände av sin förkylning och fick lite feber på slutet men vi gav inte upp. Så idag hoppas jag att vi får ett bra bud av den firman som kommer (pappa tror ju inte på sådana ”kvacksalvare” som han säger) för då kommer de ta hand om allt som finns kvar, både det som de kan sälja men också det som skänks och så har jag beställt flyttstädning av mäklarfirman. Det skulle alltså innebära att jag inte behöver sätta min fot i lägenheten en enda gång till, det känns fruktansvärt sorgligt så klart men också oerhört skönt. Och även om de inte ger oss något bra bud så har pappa sagt att han vill ta hand om resten så att jag slipper, men jag vågar knappt tro att det är sant. Jag längtar så tills allt praktiskt är över så att jag kan få lite lugn och ro för att bearbeta allt. När februari är slut borde även alla papper och allt juridiskt gällande Inga vara avklarat. Det är mitt ljus i tunneln just nu!

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Ida Warg
Hälsa
Träningsglädje
Lifestyle
Vanja Wikström
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Home
Andrea Brodin
Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Dasha Girine
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Man
Niklas Berglind
Mode
Chrystelle Eriksberger