Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

att vara anhörig

att vara anhörig

Jag minns när min mamma insjuknade i cancer första gången! Jag var 18 år gammal och gick sista året i gymnasiet. Jag vägrade inse att min mamma var sjuk och tanken på att min mamma skulle dö var omöjlig att ta in. Den första tiden av hennes sjukdom gled vi nästan ifrån varandra lite, jag visste inte hur jag skulle hantera alla känslor av otillräcklighet. Mamma opererades, gick på cellgifter, i samtal med terapeuter och började engagera sig i olika bröstcancerföreningar. Jag som var tonåring och inte bad om hjälp (snarare tvärtom) glömdes bort. Jag minns faktiskt inte att jag en enda gång fick frågan om jag ville prata med någon, jag trodde att jag var stark och kunde klara allt själv men jag önskar så att någon hade fångat upp mig redan då.

Jag glömmer aldrig den dagen då jag fick samtalet från mamma och hon berättade att hon hade fått återfall, då hade hon varit friskförklarad i knappt ett halvår. Cancern hade spridits till skelettet. Jag befann mig på kontoret här i Stockholm och jag slängde mig ner på mina knän och skrek högt och började gråta. Johan, Cecilie och de andra på kontoret fick en chock men det var precis som att de förstod. Skräcken i min röst avslöjade att det som inte fick hända hade hänt. Det är något visst som kommer fram i oss människor när döden knackar på dörren. Jag har sett det så många gånger, hos alla de människor jag har träffat via bröstcancerföreningar genom åren, stämningen i väntrummet på onkologen där man väntar på beskedet om man ska få leva eller dö. Den här gången fick jag visa att jag fanns där för min mamma, jag fick en andra chans. Nu var det hon och jag mot världen och vi skulle göra allt för att besegra den här j-vla sjukdomen. Jag var några år äldre och mycket klokare, jag förstod för första gången att jag kunde förlora min mamma som också hade blivit min allra bästa vän.

Jag fick fortfarande ingen hjälp att bearbeta det som hade hänt. Jag letade själv upp en psykolog här Stockholm men vi klickade inte alls och jag önskar så att jag hade fått hjälp att träffa någon som var specialiserad på hur det var för någon som är anhörig. För som anhörig behöver man hjälp att förstå hur man på bästa sätt kan finnas där för någon som är så pass sjuk. Min inställning blev istället att jag skulle vara stark för oss båda! Det slutade i en sprängande huvudvärk, jag vaknade en morgon och ramlade ihop på golvet och kunde inte resa mig upp för jag hade så ont. Ett besök på akuten, röntgen av huvudet och Naproxen för att lindra min spänningshuvudvärk men fortfarande ingen hjälp att bearbeta det jag gick igenom.

Kampen fortsatte och jag förstod att man måste i princip vara frisk för att orka vara sjuk! Läkare som gav oss olika besked, insikten om att allting faktiskt handlar om pengar och utarbetad personal som fick komma in och jobba gratis under sin semester för att de halverade avdelningarna under sommaren. Cancer tar tyvärr inte semester! Det värsta var när vi fick veta att det fanns en ny medicin som var bättre än den gamla men man skulle uppfylla vissa kriterier för att man skulle vara värd att satsa på. Mammas bästa väninna skrev ett upprört mail till en professor här i Stockholm och med hjälp av honom började det äntligen hända grejer. Mamma fick en ny medicin och hennes utredning påskyndades. I samband med det fick vi beskedet om att cancern hade spridits till levern och några dagar senare ringde läkaren och berättade att det fanns en tumör i hjärnan. Människor runt omkring oss och i vår närhet förstod kanske att det var över men vi fortsatte kämpa. Det enda min mamma ville var att få leva och vi ställde in siktet på att hon åtminstone skulle få fem år till, vi hade läst i en forskningsrapport att man kunde leva i upp till fem år efter att det hade spridits till hjärnan, om man hade tur. Mamma levde en månad till.

När mamma hade gått bort fick jag gå till en terapeut tre gånger i Malmö under tiden som jag anordnade hennes begravning. När jag kom tillbaka till Stockholm fick jag en remiss till en terapeut och fem timmar gratis, man får tydligen fem gånger per dödsfall. I mitt fall blev det alltså tio terapeut-timmar då jag förlorade min bror i en överdos två månader innan mamma gick bort. Idag har jag själv bekostat 20 timmar till och är långt ifrån färdig med mina terapisamtal. Jag fick höra av många att det första året var det värsta efter att man hade förlorat en familjemedlem. För mig var det inte så! De första veckorna efter var fruktansvärda, det var som att befinna sig i ett svart hål och jag låg på soffan och orkade inte gå utanför dörren. Sedan blev det bättre, överlevnadsinstinkten tog över och allt juridisk och praktiskt behövde ordnas. Efter några månader var jag i princip hög på livet. Självklart kunde jag inte riktigt ta in att de var borta men jag kände att jag var tvungen att leva fullt ut och leva för dem också. Det första året gick hyfsat smärtfritt nu när jag ser tillbaka på det.

Den värsta perioden kom när det hade gått lite mer än ett år. Det var i augusti i år som känslorna var så pass påtagande och jobbiga att jag inte ens klarade av att skriva om de i bloggen längre. Mina läsare som hade varit ett så otroligt stöd och så viktiga i min bearbetning började undra var inläggen om mamma tog vägen. Den här perioden varade till för bara några veckor sedan. Det var insikten om att de faktiskt är borta på riktigt som jag började må som sämst, meningen med livet var som bortblåst och jag och min terapeut fick i princip börja om på nytt. Det här är det första ”djupa” inlägget jag skriver i min blogg på flera månader som rör min mamma och det tar emot. När jag var på tredje stycket var jag tvungen att avbryta och springa in på toaletten och kräkas. Det är en känsla jag ofta får när jag tänker för intensivt på att min mamma är död, jag mår så fruktansvärt illa.

Så varför skriver jag det här inlägget? Jo, för att jag vill att alla ni anhöriga där ute ska veta att hur djävligt det än är så klarar man det. Jag klarade det och då kan ni klara av det! Jag var på Tillsammans mot cancer-galan igår, såg ni den på tv? Det var en helt fantastisk gala, den bästa hittills. På middagen innan galan satt jag med två kvinnor som hade överlevt bröstcancer, själv yttrade jag inte ett ord om min historia och varför jag satt där utan jag lyssnade istället på deras berättelser. Vilka hjältar och vilken kämparglöd, de påminde mig så mycket om mamma och jag satt hela tiden med gråten i halsen men gjorde mitt bästa för att dölja det. En av kvinnorna undrade om det inte nästan är jobbigare att vara anhörig och stå bredvid och se på utan att kunna göra något, jag vet inte men jag vet hur många gånger jag försökte sätta mig in i mammas situation som sjuk. Jag vet hur jag kämpade för att förstå hennes dödsångest och för att på så sätt kanske kunna lindra hennes smärta något. Jag vet hur jag fortfarande idag lider med henne och jag vet hur jobbigt alla ni anhöriga där ute har det, jag ville bara säga det med det här inlägget! Jag önskar att jag kunde ge er svar på alla era frågor och funderingar man har som anhörig men just nu vill jag bara ge er ett råd och det är att be om hjälp! Be mig om hjälp, be en terapeut om hjälp eller be någon i er närhet om hjälp. För ni måste orka att fortsätta kämpa, som anhörig måste man vara stark både för sig själv men också för den som är sjuk och då behöver man all hjälp man kan få.

 

IMG_0399 copybw

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Home
34 kvadrat
Mode
Paulina Forsberg
Lifestyle
Elin Johansson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Ida Warg
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Makeup by Lina
Mode
Mathilda Weihager
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Tess Montgomery
Hälsa
Foodjunkie
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Emma Danielsson
Mode
Pamela Bellafesta
Hälsa
Josefines Yoga
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Fannie Redman