Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

bakgrunden till mina mardrömmar…

Förra veckan berättade jag för er om mina mardrömmar som fortfarande besöker mig med jämna mellanrum sedan mamma gick bort och ni var några som kände igen er. För att förklara för er så att ni förstår just mina mardrömmar så måste vi vrida tillbaka klockan till våren år 2006, mamma hade nyligen fått beskedet att hon hade bröstcancer och genomgick två operationer och en tuff cellgiftsbehandling.

Jag var 19 år gammal och hade fullt upp under sista terminen i gymnasiet. Jag hade ingen aning om vad jag ville bli när jag blev stor men jag var helt säker på att jag någon gång skulle vilja plugga vidare så jag var fast besluten om att få bra slutbetyg. Och så hade jag fullt upp med allt det där andra som hör tonåren till, killar, vänner, fest och så försökte jag ta reda på vem jag egentligen var mitt i allt det där. Det enda jag var helt säker på var att min mamma inte kunde dö! Jag hade hört talas om bröstcancer tidigare och det var inte alls som lungcancer som min farmor gick bort i när jag var liten. Det var många som överlevde bröstcancer och det skulle min mamma också göra.

Jag bodde hos pappa sedan ett par år tillbaka, jag och mamma hade en ganska tuff period under mina tonår då vi helt enkelt inte förstod oss på varandra. I efterhand har jag förstått att många mammor och döttrar går genom samma sak under den här perioden. Jag orkade inte med att hon ständigt skulle hålla koll på mig och tjata om allting så jag bestämde mig för att flytta till min pappa istället, jag och pappa hade mer av en vänskapsrelation och han lät mig sköta mitt utan en massa tjat. Mamma uppfattade det som ett otroligt svek från min sida och jag vet inte om hon någonsin kom över det.

Eftersom jag var så säker på att just min mamma inte kunde dö så fanns jag inte för henne riktigt så mycket som jag i efterhand önskade att jag hade gjort. Jag hade fullt upp med mitt och tog lite för givet att hon var stark och skulle klara det där galant. Så illa var det antagligen inte, jag fanns där för henne så mycket som jag var kapabel till just då, men det är framförallt så jag minns den första perioden av hennes sjukdom. Jag var en otillräcklig och känslokall dotter som inte kunde ta till mig allvaret av hennes sjukdom.

Åren gick, mammas operationer och cellgiftsbehandling verkade ha gjort resultat och när fem år hade gått blev hon friskförklarad. Då hade jag bott i Stockholm sedan tre år tillbaka och under årens lopp hade vi hittat tillbaka till varandra och blivit bästa vänner igen. Det fanns ingen i mitt liv som stod mig så nära som min mamma. Jag kände till hennes fruktansvärda rädsla för återfall men vi försökte tänka positivt och fortsätta leva som vanligt trots att oron för återfall gnagde i oss. Vi fick njuta av friskförklaringen i knappt ett år.

Jag glömmer aldrig när jag fick samtalet. Jag var på mitt dåvarande kontor där både Cecilie och Johan, två av mina bästa vänner, jobbade. Jag förstod det direkt när jag hörde mammas tonfall men jag hoppades innerligt att det var någon gammal och avlägsen släkting som hade gått bort och att det var därför hon var ledsen. Jag som annars har bra kontroll över mina känslor och mitt agerande började gå från min skrivbordsplats samtidigt som hon pratade. När jag kom ut till köket hade hon sagt orden som jag var så rädd för att höra ”Cancern har spritt sig, den sitter i skelettet, det är därför jag har haft så ont i axeln den senaste tiden”. Jag skrek rakt ut och slängde mig ner på golvet, tårarna sprutade.

Jag hade aldrig reagerat på ett sådant sätt tidigare eller någonsin igen sedan dess, det var precis som att alla människor som satt vid sina skrivbord på kontoret inte längre existerade. Cecilie och Johan kom springandes mot mig och jag kom upp på mina fötter igen, jag grät hysteriskt. I den stunden förstod jag att min mamma aldrig någonsin skulle bli friskförklarad igen och hon skulle med största sannolikhet dö i cancer. Däremot hade vi aldrig trott att det skulle gå så fort, tio månader fick vi tillsammans efter det samtalet.

Under de tio månaderna fanns jag där för henne som ingen annan, jag var i Skåne med jämna mellanrum, följde med henne till läkaren, tog hand om henne när hon genomgick sina behandlingar, renoverade stugan hon hade köpt, fixade i trädgården när hon inte hade några krafter kvar och läste på om hennes sjukdom och vilka valmöjligheter vi hade. Jag och Mattias bjöd upp henne till Stockholm och skämde bort henne som aldrig förr. Vi tog med henne på middag med Mattias mamma, drack drinkar på Bistro Jarl och dansade i baren på V. Vi fyllekäkade vid matsalsbordet när vi kom hem samtidigt som Charlie gick på bordet mellan oss och fick smaka både hamburgare och pommes och vi skrattade som aldrig förr. Jag glömmer aldrig den kvällen!

De tre sista veckorna av hennes liv låg hon på lasarettet i Lund. Den första veckan var jag där dygnet runt och såg till att hon fick sin behandling även om hon knappt kunde tala för sig själv. Jag gjorde det hon hade sagt åt mig att göra och det var att aldrig ge upp, hon ville få behandling in i slutet för hon var livrädd för att dö. Cancern hade spridit sig till hjärnan och den andra veckan pendlade jag mellan Malmö och Lund för att samtidigt ta hand om hennes stuga och trädgård så att den skulle vara fin om hon någonsin fick komma tillbaka dit.

På kvällarna tvingade mamma ibland sjuksköterskorna att ringa upp mig på min telefon och så skrek mamma på mig för att jag hade tagit med hennes iPad hem även om vi tidigare på dagen hade kommit överens om att jag skulle göra det. Jag grät även om jag visste att hon inte var sig själv längre. Jag bråkade med läkarna och ifrågasatte allt de sa, jag läste forskningsrapporter om metastaser och spridning av bröstcancer till hjärnan för att förstå om det fanns någonting kvar jag kunde göra för att inte bryta mitt löfte till henne.

Det var först den sista veckan när jag satt hos mamma tillsammans med en av hennes väninnor som en av sjuksköterskorna kom in. Jag och mammas väninnan satt och pratade om att mamma var så trött och att det antagligen berodde på alla tuffa behandlingar hon hade genomgått. Läkarna hade redan berättat för mig att det inte fanns något kvar att göra men jag slutade inte hoppas, då sa sjuksköterskan ”Din mamma sover inte för att hon är trött efter behandlingarna, hennes kropp sover för att den förbereder sig på att dö.”

Den sista veckan lämnade jag inte mammas sida många gånger, jag tog med boken vi skrev i tillsammans till sjukhuset. Jag gav  den till henne i present flera år tidigare och inför varje gång vi sågs så skrev vi till varandra i boken. Jag fortsatte att skriva om henne i boken under de sista dagarna på sjukhuset, saker som jag aldrig ville glömma och som jag alltid kan gå tillbaka och läsa om minnena bleknar. Jag läste högt ur boken för henne och berättade för henne hur mycket jag älskade henne och att jag alltid skulle klara mig. Jag trodde inte själv på mina ord när jag sa dem högt men jag försäkrade henne om att det var dags att släppa taget och den 29 juli den sommaren satt jag bredvid henne i gryningen när hon tog sina sista andetag och sakta kvädes till döds, det är det värsta jag någonsin har varit med om.

Fortsättning följer…

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
80kommentarer
  • Jag är övertygad om att din mamma är så stolt över dig och tacksam för allt du gjort för henne! All kärlek ❤️

    Anna 2017-07-08 20:31:30
    Svara
  • <3

    Annie 2017-07-08 15:43:03
    Svara
  • Olivetti 2017-07-08 12:09:36
    Svara
  • all styrka och kärlek till dig, vilken stark text <3

    Jennifer 2017-07-07 14:13:57
    Svara
  • Så fint skrivet..
    Gör så ont att läsa…
    Stor kram
    Deniz

    Deniz 2017-07-06 22:49:24
    Svara
  • Min älskade fina dotter Linn …..❤️❤️❤️❤️❤️❤️

    Pappa 2017-07-06 09:39:15 http://[email protected]
    Svara
  • Detta kändes tungt att läsa, det berör och smärtar när cancer blir mer än ”bara” en sjukdom man vet finns där ute men som man aldrig tror drabbar en själv eller ens nära. Jag kan bara ana hur tungt det måste ha varit för dig att skriva och påminnas om. Det är tragiskt att din mamma som mest av allt ville leva gick bort så ung. Det finns ingen tröst i cancerhelvetet, men kanske är det så att den mest värdefulla gåvan du fick av din mamma, i de mest otröstliga av tider, är kärleken till livet? Hursomhelst är du väldigt stark och inspirerande Linn, det du har gått igenom är något av det mest förödande som finns.

    X 2017-07-06 01:55:20
    Svara
  • Linn, jag tänker på dig! Jag följde din blogg varje dag då och jag grät med dig när du berättade i bloggen att din mamma gått bort. Jag minns var jag satt, i en bil på väg bort från vårt landställe. Ni hade en sådan speciell och fin relation, den genomsyrades i dina inlägg och jag minns och kan fortfarande se hur du kämpar för din mamma!

    E 2017-07-06 00:46:28
    Svara
    • Svar på Es kommentar.

      Tack för påminnelsen kära du, det värmer! Massa kramar och hoppas du får en fin sommar

      Linn Herbertsson 2017-07-14 22:12:43
      Svara
  • Vilken otroligt stark berättelse du delar med oss. Jag var tvungen att efter halva stänga av och vänta ett tag innna jag läste klart. Ingen ska behöver få igenom något så hemskt. Vilken dotter din mamma har! ?

    Anna 2017-07-05 13:48:15
    Svara
  • Åh tårarna bara rinner, tack för att du delar med dig ❤️ Många styrkekramar till dig Linn.

    Sofia 2017-07-05 05:51:34
    Svara
  • ❤️

    Jenny 2017-07-05 00:00:56
    Svara
  • Styrka till dig,Tack för att du orkar dela.STOR KRAM

    Frida 2017-07-04 22:35:38
    Svara
  • ❤️

    Rebecca 2017-07-04 21:20:47
    Svara
  • Tack för du delade med dig! Tårarna flödade när jag läste! Jag har förlorat mamma och bror i cancer så dina ord berörde mycket! Jag blev lämnad ensam med tre barn för två år sedan då min sambo sen 21 år gick till en annan kvinna! Och nu en massa som fått cancer i min närhet och jag tänker man måste leva medans man inte är död!

    En konstig sak är att min mamma inte vart i mina drömmar en enda gång sen hon dog… Skulle så gärna mött henne där!

    Kram

    Nikki 2017-07-04 15:40:04
    Svara
    • Svar på Nikkis kommentar.

      Tack fina Nikki!

      Linn Herbertsson 2017-07-14 21:50:28
      Svara
    • Svar på Nikkis kommentar.

      Ohhh vad jag känner igen mig i allt som du skriver. Upplevde samma helvetesresa med min älskade pappa. Det är en tund börda att bära genom livet. Livet är orättvist

      Caroline 2017-07-05 21:38:21
      Svara
      • Svar på Carolines kommentar.

        Linn Herbertsson 2017-07-14 22:11:59
        Svara
      • Svar på Carolines kommentar.

        Känner igen varje ord du skriver. Min pappa dog för 1,5 år sen. Då har din blogg varit ett stort stöd och framför allt när du besökte PTfias podd och berättade om sorgen. För den är mycket värre och tyngre nu när det gått ett tag. Första året är bara överlevnad.
        Känner så mycket. Saknaden….att lära sig leva med den tror jag aldrig jag kommer lyckas hantera. Den kommer nog skava resten av livet!

        Lotta 2017-07-08 11:42:59
        Svara
        • Svar på Lottas kommentar.

          Åh jag hör dig Lotta! Det var precis samma för mig, första året gick på ren instinkt och handlade om överlevnad. Jag tänker på dig och du kan alltid höra av dig om jag kan göra något. Min mail är [email protected]

          Linn Herbertsson 2017-07-14 22:23:49
          Svara
  • Åh herregud att du har klarat av detta, gör ont i hela hjärtat och själen bara av att läsa detta och blir nästan gråtig (och jag gråter aldrig), KRAM!!!!!!!!!!!!!!!!!!! <3

    Johanna Grahn 2017-07-04 11:06:21 http://www.johannagrahn.se
    Svara
  • Otroligt sorgligt och gripande skrivet. Tack för att du delar med dig och sätter ord på så jobbiga känslor. Kram. ❤️❤️❤️

    La Linda 2017-07-04 09:59:07 http://lalinda.se
    Svara
  • Som ni kämpat..! Har följt din blogg sedan du bodde i Malmö, och herregud vilken kvinna du är!

    Sara 2017-07-04 09:28:24
    Svara
  • Jag har följt dig sen många år tillbaka Linn. Tack för din fina blogg. Du är så otroligt stark. Min mamma är som din mamma var, min bästa vän.. Jag är otroligt rädd för den dagen hon inte finns längre, så rädd att jag inte ens låter mig tänka tanken. Så jag kan bara föreställa mig vad du gick/går igenom..
    Jag blir glad och varm inombords av att läsa dina inlägg om hur glad du är och hur bra du mår, efs jag vet att du förtjänar att känna så mer än nån!
    Massor av Kärlek och många Kramar från Jennifer (i USA) 😉

    Jennifer 2017-07-04 08:01:02
    Svara
    • Svar på Jennifers kommentar.

      Hej Jennifer! Vad glad jag blir för att du har en så fin relation till din mamma, ta hand om er! Tack för den fina kommentaren. Massa kramar och kärlek till dig

      Linn Herbertsson 2017-07-14 21:46:54
      Svara
  • Så otroligt starkt av dig att dela med dig av detta❤

    Ulrika 2017-07-04 07:33:45
    Svara
  • Jag vet inte vart jag skall börja. Men det är så sorgligt och gripande att jag inte finner ord 🙁
    Du är verkligen så stark och klok. Din mamma är säkerligen så stolt över dig och din styrka !

    Du är fantastisk ! Massa kramar till dig.

    elin 2017-07-04 07:31:23
    Svara
  • Otroligt gripande o så bra skrivet❤️ Massor med kärlek till dig

    Saba 2017-07-04 00:30:49
    Svara
  • Så sorgligt men vackert du skriver. Har följt dig sedan du startade bloggen. Massa styrkekramar!

    Julia 2017-07-04 00:13:03
    Svara
  • Tack för att du delar med dig och tack för att du sätter ord på svåra komplicerade känslor ❤️All kärlek till dig!

    Amanda 2017-07-03 23:22:05
    Svara
  • ❤️ Förstår din smärta. Jag var också med vid min mammas sista andetag. ❤️

    jessica 2017-07-03 23:11:44
    Svara
  • ❤️

    Rebecca 2017-07-03 22:52:25
    Svara
  • Så himla fint du skriver ? Känn ingen skuld f det som varit, tänk på allt det fina du gjort.. ???
    Kram e

    Erika 2017-07-03 22:14:18
    Svara
  • Fina Linn, skickar all min kärlek! ❤️ Och angående den där första perioden som du verkar ha lite skuld för- att man inte kan ta till sig en sjukdom handlar inte om att man är självupptagen eller känslokall, det handlar om att det är för fruktansvärt att ta till sig. Det kan inte vara så allvarligt, inte riktigt på riktigt. Har gått igenom samma sak och insåg inte det förrän år efter, trodde på allvar att jag måste varit självupptagen. Sedan till något annat, jag vill bara säga att sättet du skrev om din mamma på bloggen sa allt, jag satt ofta och tänkte att ”så härligt att hennes mamma läser hennes blogg för finare kärleksförklaringar går inte att få”. Vet inte varför jag tänkte på det nu, men tänkte bara så underbart och speciellt att få uppleva det som mamma ❤️

    Jossan 2017-07-03 21:33:08
    Svara
    • Svar på Jossans kommentar.

      Hej Jossan, tack för de fina orden, det är därför det är så underbar att dela mina tankar med er, det är precis som att gå till en terapeut. Ibland skriver ni så vettiga saker som kanske är ganska självklara men som jag aldrig skulle komma att tänka på själv. Du satte verkligen ord på mina känslor, det var helt enkelt för svårt att ta in. Massa kramar till dig och tack för din kommentar.

      Linn Herbertsson 2017-07-14 21:42:21
      Svara
  • Fina fina Linn. Jag har följt din blogg i många år, kanske 7-8? Du är fantastisk varm och genuin människa. Och fantastisk dotter.

    Sabina 2017-07-03 21:03:21
    Svara
    • Svar på Sabinas kommentar.

      Hej Sabina! Vad härligt att höra att du har varit med så länge, och tack för din fina kommentar

      Linn Herbertsson 2017-07-14 20:41:32
      Svara
  • Fina fina Linn. Sitter framför ”Lotta på Liseberg” och läste ditt inlägg. Är ingen direkt känslomänniska, har skrivit till dig förut att jag förlorat min biologiska mamma samt fosterbror. Du svarade (vilket de flesta bloggare inte bryr sig om att göra.) Just nu struntar jag fullständigt i programmet och tog åt mig av ditt inlägg, du skrev det från hjärtat och jag tror verkligen din mamma trots allt hon genomled mådde en smula bättre (?) pga att ha en sådan fin och omtänksam dotter som dig. Du fanns där i hennes sista stund här på jorden och det tror jag att hon var medveten om, trots hennes ”situation”(hittar just nu inget annat ord). När min farmor gick bort för ca ett år sedan satt jag och höll henne i handen när hon somnade in, 96 år gammal. Man får försöka minnas de glada stunderna och hoppas att man en dag ses igen ❤

    Sussi 2017-07-03 20:59:28
    Svara
    • Svar på Sussis kommentar.

      Hej Sussi! Tack för din kommentar och självklart svara jag alltid, ni är det viktigaste i den här bloggen och att ni tar er tid att skriva till mig betyder allt så det kommer jag fortsätta med

      Linn Herbertsson 2017-07-14 20:41:06
      Svara
  • Fina fina Linn din historia är så otroligt gripande. Snälla du ha inte dåligt samvete för hurdan du var när din mamma var sjuk första gången, som du säger är det en mycket vanlig relation mellan mammor och döttrar. Skuldbelägg inte dig själv, de flesta hade regerat likadant! Som 19-åring är man alldeles för ung för att ens kunna tänka tankar om att en förälder ska dö och där med blir det också omöjligt att vara ett riktigt stöd (eftersom din reaktion var att det ej var någon fara, och jag förstår dig, hade reagerat likadant!) Lovar att detta är något som din mamma aldrig någonsin skuldbelagt dig för, som vuxen har man ej sådana tankar om sina unga barn, att de ska stötta på ett sådant sätt som kanske främst en vuxen kan göra. Rörig blir min kommentar men hoppas budskapet går fram, du var med all säkerhet den mest fantastiska dottern till din mamma och jag är övertygad om att hon vet om att din kärlek till henne är oändlig (bara att uttrycken hos en tonåring kan te sig lite märkligt). Stor stor kram!!!

    Annie 2017-07-03 19:45:14
    Svara
    • Svar på Annies kommentar.

      Tack Annie för peppen och stödet, däremot känner jag mig som ungefär samma person då som nu, även om jag vet att jag har blivit lite äldre och klokare så har jag svårt att särskilja mitt agerande då från den person jag är nu. Men det betyder mycket när du skriver som du gör, det ska du veta. Massa kramar!

      Linn Herbertsson 2017-07-14 16:03:21
      Svara
  • Fina Linn! Blir så ledsen när jag läser om din mamma. Ni verkade ha sån himla bra relation. Fastnade också när du skrev att du svek din mamma när du flyttade till din pappa under tonåren. Jag jobbar som socionom med barn och ungdomar och i de flesta fall när det är jobbigt mellan barn och ena föräldern är det bra att få en paus från varandra för att sen hitta tillbaka. Möter detta dagligen. Det kanske var det som behövdes för att ni skulle få en så bra relation i senare ålder! Tycker inte att du ska känna skuld över det. Din mamma visste att du gjorde allt för henne. Kram!

    Ellen 2017-07-03 19:04:25
    Svara
    • Svar på Ellens kommentar.

      Hej Ellen! Vad skönt att höra från någon som jobbar med de i liknande situation, för det var precis så jag kände det. Jag behövde t.o.m. flyta så långt som till Stockholm för att vi skulle bli riktigt nära varandra. Tack för att du tog dig tid och lämnade en kommentar. Kram

      Linn Herbertsson 2017-07-14 16:01:41
      Svara
  • Åh herregud som jag känner igen mig i mycket du skriver och tårarna bara rinner längs med mina kinder. Min mammas ”ettårsdag” har nyligen passerat och kan inte släppa tankarna och minnena från hennes sista tid. Vi är inte ensamma i sorgen <3 En enormt stor kram fina du. Tack för att du delar med dig.

    Ida 2017-07-03 18:26:21 http://www.idior.se
    Svara
    • Svar på Idas kommentar.

      Jag beklagar verkligen Ida och du har så rätt, vi är inte ensamma. Ta hand om dig och kämpa på. Massa kramar!

      Linn Herbertsson 2017-07-14 15:59:17
      Svara
  • Du är så fruktansvärt stark. Tack för att du delar med dig! Du är fantastisk ❤️

    Johanna 2017-07-03 17:53:25
    Svara
  • Tårarna rinner hejdlöst. Så starkt av dig att kunna berätta. Känner igen mig på så många sätt och blir samtliga påmind om min egen situation, ibland vet man inte vad som är värst. Att ha förlorat någon nära eller vetskapen om att jag kommer vara den som lämnar mina älsklingar (är själv diagnostiserad med en sjukdom som tyvärr kortar livet på tok för mycket).
    Hade själv skuldkänslor länge över att jag gled isär lite från min bästa barndomskompis under tonåren och sedan så avled hon 17 år gammal i cancer. Kan jaga mig på nätterna ibland, precis som du skrev.
    Sedan det faktum att jag själv nu blivit sjuk gör mig så känslig för allt jag läser. Intalar mig ofta att det kommer bli bra, men vem försöker man lura? Ibland bubblar det upp sådan sorg som är svår att sätta ord på.
    Stor kram och tack för en fin blogg som berör på djupet.

    Camilla 2017-07-03 17:33:56
    Svara
    • Svar på Camillas kommentar.

      Hej Camilla! Jag blir så ledsen när jag läser det du skriver, först och främst beklagar jag verkligen sorgen efter din vän och jag kan inte i min vildaste fantasi föreställa mig hur det är att ha en sjukdom som är dödlig. Jag försökte sätta mig in i mammas situation ibland och det var hemskt men det är omöjligt att förstå om man inte gått genom det själv tror jag.

      Jag skickar en massa styrka och kramar till dig och jag tycker alltid att man ska fortsätta hoppas

      Linn Herbertsson 2017-07-14 15:58:08
      Svara
    • Svar på Camillas kommentar.

      Skickar tonvis med kärlek <3 Kramar

      Ida 2017-07-03 18:27:05 http://www.idior.se
      Svara
      • Svar på Idas kommentar.

        Så fint av dig att svara på Camilla kommentar också Ida, jag har världens bästa läsare!

        Linn Herbertsson 2017-07-14 15:59:41
        Svara
  • <3

    Nea 2017-07-03 16:37:34
    Svara
  • Hej, tack för en fin blogg! Kikar in här då och då för klädinspo.

    Så otroligt sorgligt att läsa om din mamma, så fint du sätter ord på det.
    Anledningen till att jag var tvungen att kommentera, var dina ord om att din mamma tog det som ett svek när du flyttade. Jag är själv mamma till en tjej på 17år, och det är verkligen inte lätt emellanåt. Jag är verkligen helt säker på att din mamma förstod varför du flyttade! Helt säker på att hon inte tyckte att du svek henne, tonåren är en jobbig tid, men glöm inte att vi mammor också varit tonåringar.Du får inte gå och må dåligt över det beslutet! Kram

    Anki 2017-07-03 16:37:24
    Svara
    • Svar på Ankis kommentar.

      Hej Anki! Tack för dina fina ord! Jag blir väldigt glad för det du skriver även om min mamma ordagrant beskrev för mig att hon kände sig sviken. Jag tror dock inte hon menade det så att det skulle sätta så djupa spår hos mig, det är mina egna demoner som jag får kämpa med och jag gör mitt nästa. Tack snälla du för kommentaren och ditt stöd. Massa kramar till dig och din dotter

      Linn Herbertsson 2017-07-14 15:50:37
      Svara
  • Dina ord gick rakt in i hjärtat Linn! Det kändes som om att det var jag som låg där på golvet och mottog beskedet… och ändå förstår jag att det inte är i närheten av hur det kändes inom dig. Tack för att du delar med dig, det hjälper garanterat många i samma situation. Jag har upplevt döden många gånger men är evigt tacksam att mina absolut närmsta är friska och krya.
    Det du har gått igenom är inget man önskar någon. Starkt av dig att vara så öppen <3 Kramar

    M 2017-07-03 16:31:09
    Svara
    • Svar på Ms kommentar.

      Tack själv för din fina och värmande kommentar. Jag är glad att du ändå känner med mig och uppskattar dina nära och kära om möjligt ännu mer

      Linn Herbertsson 2017-07-14 15:49:15
      Svara

senaste från Mode

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Sandra Beijer
Lifestyle
Susanne Barnekow
Hälsa
Josefines Yoga
Mode
Petra Tungården
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Home
Andrea Brodin
Mode
Fanny Ekstrand
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Makeup by Lina
Lifestyle
Elin Johansson
Man
Niklas Berglind
Hälsa
Ida Warg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Tess Montgomery
Mode
Paulina Forsberg
Mode
Mathilda Weihager
Mode
Emma Danielsson
Hälsa
Fannie Redman
Lifestyle
Vanja Wikström