Vi använder cookies för att ge dig en bättre upplevelse av metromode.se. Genom att använda metromode.se godkänner du detta.

Läs merJag förstår!

Gilla oss på Facebook

Mina favoriter

SE ALLT

5 saker jag har lärt mig om sorg

Vänner! Ledsen för min frånvaro idag men jag har känt mig lite nere, och jag vet precis varför! Det är Lucia och det var en av min mammas favorithögtider. Jag har t.o.m. en Lucia, en stjärngosse och en liten tärna i porslin som mamma alltid sa symboliserade henne, min bror och mig. Jag tände ljusen i dessa i morse och sedan dess har jag inte riktigt varit mig själv. Jag vet att jag sällan skriver om sorgen här i bloggen nuförtiden men idag kände jag att det var dags. Det har gått över tre år sedan jag förlorade min mamma och bror och jag sörjer fortfarande.

Jag har kommit långt på vägen men jag vet inte om det är en väg med något slut. Ni är många läsare här inne som har varit med om liknande förluster och jag tänkte att någon kanske kan känna igen sig eller känna sig lite mindre ensam av min text. Jag har kommit till så otroligt många insikter som rör sorg de senaste åren och jag hade aldrig trott att den skulle drabba mig så hårt som den har gjort, jag antar att jag var lite naiv! Och jag har många fler insikter på lager men texten blev så lång så jag fick stanna vid fem den här gången. Om ni uppskattar inlägget så får ni gärna lämna ett litet avtryck så jag vet att jag borde fortsätta att dela med mig!

→ Första året är värst

Det stämmer inte! Inte i mitt fall åtminstone. Jag gick bara och väntade på att det där första året, som alla sa var så jobbigt skulle gå över, så när det andra året kom fick jag en rejäl kalldusch, det var då jag började må dåligt på riktigt. Under första året var jag i chock, min överlevnadsinstinkt tog över och det var mycket praktiska saker som skulle ordnas så nu i efterhand var det året helt ok. Den första månaden var så klart fruktansvärd och jag låg i soffan i två veckor utan att gå ut. Men det som var positivt med det första året var att folk fortfarande frågade hur jag mådde och påminde mig om att sorg fick ta tid, alla hade väldigt mycket förståelse. Det andra och tredje året har min sorg varit precis lika stor om inte större, men folk glömmer. Jag har all förståelse för det så klart och jag vet att jag inte kan belasta andra med det här, men sorg blir om möjligt ännu jobbigare när man känner sig ensam i den vilket man väldigt ofta gör. 

→ Ingen sorg är den andra lik

Jag har träffat och varit i kontakt med en del som har gått genom liknande det jag har, men ska jag vara ärlig så har jag aldrig känt något särskilt stöd i det, mer än en viss igenkänningsfaktor. Det jag har fått mest stöd av är mina nära och kära och så av er läsares kommentarer. Oj, om ni bara visste hur mycket det har betytt för min bearbetning! Ni är hundratals som genom åren har lämnat avtryck här i bloggen och även om jag inte önskar någon att förlora en närstående så har jag tack vare det förstått att jag inte är ensam i det jag går genom och jag hoppas att ni har känt lika mycket stöd här i bloggen som jag har fått av er. Däremot är allas historier och berättelser så olika. Jag har aldrig träffat någon, även om denne har förlorat både ett syskon och en förälder som jag, som fullt ut kan förstå det jag går genom och få mig att känna mig hel igen. Det gör att jag har fått en otrolig respekt för hur komplex sorgen faktiskt är och bearbetningen av denna. 

→ Tröttheten

Den kom som en blixt från klar himmel! Aldrig i mitt liv hade jag kunnat tro att något psykiskt ont skulle kunna ta sådan fysisk form. Det första 1,5 året var det inte ovanligt att jag var tvungen att gå hem och lägga mig helt utmattad på soffan, jag som i vanliga fall har energi så att det räcker och blir över. Jag minns hur jag var däckad i flera timmar och knappt kunde vakna när det väl var dags. Det var fruktansvärt och paralyserande! Det blev en ond cirkel, för istället för att kunna jobba mitt på dagen så fick jag alltid jobba kväll och var i princip aldrig ledig vilket i en lång period blev otroligt tärande både för mig psyke och mitt sociala liv. Tack och lov att tröttheten släppte till slut men det tog nästan tre år!

→ Meningen med livet får sig en törn

Ja, vad är egentligen meningen med livet när det ändå ska ta slut? Eller är det det som är själva meningen? Många gånger har jag tänkt på all kunskap som fick plats i min bror och min mamma. Den bara försvinner och går upp i rök när man går bort, det tänker jag ofta på när jag sitter och läser och lär mig nya saker. Det är en otroligt jobbig insikt att allt det vi kämpar för kanske i slutändan bara försvinner! Jag har ju inga barn men flera gånger under årens gång har jag kommit till insikt att just barn antagligen kommer fylla ett nytt syfte och ge mitt liv större mening igen. Jag har ju min lilla hund Charlie och hon har hjälpt mig otroligt mycket genom min sorg. Inte bara för att det var min mamma och bror som köpte henne utan för att jag får leva för någon annan. För ett par veckor sedan när hon slutade andas under nedsövningen så kom jag på mig själv med en jättekonstig tanke på vägen till djursjukhuset när jag skulle hämta henne. Då tänkte jag “Tänk om jag krockar med bilen nu och inte överlever? Vem ska då ta hand om Charlie? Jag måste bara leva så länge Charlie lever så att jag kan ta hand om henne på bästa möjliga sätt.” Direkt efter kom jag på mig själv, jag vill ju så klart leva mycket längre än så, men det kanske är så det känns när man får barn? Att meningen med livet är att överleva så länge som möjligt så man kan ta hand om sina barn?

→ Det finns ingen logik med sorg

Ett år kan högtider och födelsedagar kännas ganska ok, och så året efter är det asjobbigt igen! Ett exempel är förra julen. Det kändes ok att klä julgranen, fira Lucia och julafton utan mamma och Matti. Jag trodde då att jag kanske hade tagit mig genom det värsta men så kom den här julen och jag märker att jag är extra nedstämd igen! Jag skulle inte säga att det påverkar min vardag lika mycket som i början av min sorg men jag har varit väldigt mycket tröttare och haft lättare till tårar de senaste veckorna.

Kommentera

Skicka Kommentar
Sparar din kommentar...
69kommentarer
  • <3

    Lorena 2016-12-29 13:48:55
    Svara
  • Vilken fin text käraste du! Jag har inte i närheten gått igenom samma sak, kan inte föreställa mig hur det känns. Massa kärlek och värme till dig <3

    Maxinne 2016-12-22 11:45:11
    Svara
  • Tack för det här inlägget Linn. Jag förlorade min mamma i mars, och varannan dag knäcker jag, varannan dag är bra. För mig hjälper det väldigt mycket att läsa vad nån annan upplevt, om inte annat för att få nån form av bekräftelse på att jag inte är dum i huvudet

    Cathrine 2016-12-20 21:11:40
    Svara
    • Svar på Cathrines kommentar.

      Hej Catherine! Jag beklagar verkligen och vet vad du går genom. Jag känner igen mig i det du skriver, ibland tror man nästan att man börjar bli knäpp men så känner nog de flesta som går genom sorg. Massa styrka och kramar till dig

      Linn Herbertsson 2016-12-30 00:53:49
      Svara
  • Oj oj… vet precis hur du har det men ändå lever jag på hoppet att det ÄR så att första året är värst. Men jag vet ju att det inte är så.
    För 12 år sen miste jag min mamma i cancer. 3 månader och 1 dag efter mammas död miste jag min pappa.
    För 6 år sen miste jag min tvillingbror.
    Jag överlevde allt det där, jag var stark. Klarade till och med vår (numera min) första födelsedag även om den kom bara 1 månad efter att han dog.
    Men hur ska jag klara mej nu? Genom en olycka miste jag mitt enda barn i mars. Hon blev bara 19 år.
    Den här veckan skulle hon ha blivit 20, den här veckan är det jul. Nästa vecka är det min (inte vår) födelsedag.
    Alla säger att det första året är värst, jag vill ännu tro på att det ÄR värst. Hur ska jag klara av flera år??

    Anna 2016-12-20 19:57:22
    Svara
  • <3

    Jenny W 2016-12-20 17:31:10
    Svara
  • <3
    Tack för att du fattar…
    Min mamma gick bort för 3år sen, jag har aldrig mått så dåligt som nu. Men då har jag flytt och inte vågat sörja. Och nu ska jag ha sörjt klart för länge sen, det verkar min omgivning tycka. Jag känner mig ensam i min sorg och har dessvärre alltid gjort. Du ska tänka positivt och gör du inte det så är du jobbig. Jag skulle så himla gärna prata med någon som förstår på riktigt. Lägg gärna till mig på fb om du vill. Återigen tack för att du delar med dig
    Irina Sagtegen

    Irina 2016-12-16 20:39:19
    Svara
    • Svar på Irinas kommentar.

      Jag har nog också flytt en hel del i perioder och tyvärr kommer det igen senare. Jag hoppas du får bearbeta i lugn och ro nu och strunta i vad omgivningen tycker. Massa kramar

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:43:05
      Svara
  • Fint skrivet Linn. Jag förstår precis. Förlorade min bror nyligen. Det ärefat som du skriver, att även om andra berättar att de vart med om liknande, så är man så brutalt ensam i sin sorg. Det är som en svart flod som ständigt flyter fram och inget kan stoppa den. ‘<3

    Lina 2016-12-16 18:36:14
    Svara
  • Tack för att du delar med dig. Jag förlorade min pappa för snart 10 år sedan och känner igen mig i vad du skriver. 10 år kan tänkas vara en lång tid men jag sörjer fortfarande hela tiden. Kanske har jag lärt mig leva med sorgen under alla år men ont gör det fortfarande och det kommer alltid att göra.

    Sandra 2016-12-16 15:49:23
    Svara
  • Fint att du delar med dig! Ibland önskar jag att jag kunde vara lika transparent med min livssituation i min vardag, precis som du. Det är inspirerande!

    Jenny

    Jenny 2016-12-15 21:41:14
    Svara
  • Hej!
    Så bra skrivet, sorgens verklighet!
    Håller verkligen med dig. Sorgeåret finns inte så som en del tror. Efter två år kom en hemsk sorg o saknad för mig. Saknaden, att inse att man aldrig får träffa den man älskat så igen. Sorgen o saknaden har inget slut. Man får leva med detta o det är så tungt. Iår är det första nyårsafton på 4 år som jag kan tänka Gott Nytt År med olika möjligheter. Och tröttheten, värk i kroppen och minnet som blir dåligt. Det är så otroligt mycket som kan hända i kroppen av sorg. Tråkigt är att alla runtomkring tyceker att nu har det gått flera år, så nu ör det inget att prata om.
    Tack för en bra blogg med en blandning av sorg o glädje!

    Ewa 2016-12-15 13:19:47
    Svara
    • Svar på Ewas kommentar.

      Hej Ewa, skönt att höra att jag inte är den enda som känner så. Massa styrka till dig! Kram

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:38:36
      Svara
  • Jag känner igen mig i din berättelse
    Kram

    Eeva Campbell 2016-12-15 13:18:20
    Svara
  • Alltså måste bara säga TACK! Tack för att du skriver om din sorg. Min mamma gick bort i cancer för snart precis 6 månader sedan. Som du skriver så går dagarna väldigt upp och ner och jag känner också igen tankarna på vad som är meningen med livet. Tröttheten… ja den ska vi inte tala om. Efter att mamma gick bort så körde jag på med jobb till jag för drygt en månad sedan höll på att bryta ihop fullständigt. Blev sjukskriven i en månad och första veckan sov jag sjuka mängder. Försöker ta dagarna som de kommer, utan att ha för mycket krav på mig själv och låta sorgen ta sin stora plats men även fokusera på att tänka på de fina minnena men det är svårt när sorgen ibland tar över tankarna helt. Återigen TACK för att du delar med dig, du är inte ensam <3 Stor kram Ida

    Ida- inredning, mode och livet däremellan 2016-12-15 10:06:22 http://www.idior.se
    Svara
  • Tack för en fin blogg, Linn. Min pappa dog efter ett hastigt sjukdomsförlopp i oktober iår, så denna text kom som en skänk från ovan, just idag då det är en sk. mindre bra dag. Ofta går det bra, men det är den obeskrivliga tröttheten och djupa sorgen som kommer över mig när jag minst anar att den ska komma som är tung. Jag ser både fram mot julen och fasar för den, men det får bli som det blir. Saknaden är enorm, men jag är tacksam för alla fina minnen jag har. Stor kram till dig.

    Åsa 2016-12-14 23:06:40
    Svara
    • Svar på Åsas kommentar.

      Vad glad jag är att jag kunde vara där och stötta dig under en mindre bra dag. Massa kramar och styrka till dig, jag beklagar

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:34:47
      Svara
  • Verkligen rörande att läsa kära, Linn. Tack, för din öppenhet, styrka & inspiration. Du är verkligen imponerande! Kramar

    Olivetti 2016-12-14 22:23:16
    Svara
  • En stor varm kram till dig Linn för att du är så storsint och delar med dig av dina känslor och tankar, kan tänka att det hjälper fler än du tror. Jag lovar dig att livet tar en ny vändning med barn och kanske ännu mer när man förlorat ngn så nära som du har gjort. Sluta inte berätta och skriv om din historia, jag tror att den är så viktig i ditt sorgearbete. Ha en riktigt god jul och njut av de nära och kära du har nu!

    Johanna 2016-12-14 20:16:27
    Svara
  • Hej Linn
    Tack för en fin blogg och ett gripande inlägg som måste känts jobbigt men skönt (?) att få skriva.
    Jag själv förlorade min biologiska mamma för flera år sedan, över 10 år sedan. Då vi inte kände varandra särskilt väl och knappt hade kontakt var det liksom inte lika chockartat som om någon nära hade gått bort, förstår du? Nu när jag är äldre (28) hade jag gjort allt för att få prata med henne om mina funderingar kring vem hon var när hon växte upp, varför jag inte kunde växa upp med henne och min biologiska pappa och så vidare. Hon avslutade sitt liv.

    Min fosterbror tog en överdos för några år sedan och jag förstår din sorg. Livet är här och nu.

    Stor kram på Dig!

    S 2016-12-14 15:09:46
    Svara
    • Svar på Ss kommentar.

      Hej S! Jag lider med dig när du berätta om din sorg och förstår din längtan och nyfikenhet efter din mamma. jag beklagar verkligen det du gått genom men är glad att höra att du lever vidare

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:33:10
      Svara
  • Sörjer av helt annan anledning än du, men ändå så himla gripande men också skönt att läsa detta inlägg. Inte för att jag önskar att du lr någon annan ska må dåligt, men man känner sig så mkt mindre ensam när man hör andra berätta att de också mår dåligt, vilket gör att det känns lite bättre. Kämpa på! Stor kram

    Maria 2016-12-14 08:35:16
    Svara
  • Du skriver så fint, vackert men också sorgligt ? Jag tror mycket på att låta saker ta sin tid, och då också olika lång tid f olika människor.. det är svårt, men försök inte rätta dig efter andras sätt att se på hur du sörjer.. vi lever alla våra egna liv. Jag själv har lärt mig att jag är som absolut lyckligast när jag följer min intuition. Oftas är resultatet då det motsatta vad alla andra tycker jag ska göra. Kram till dig å TACK för underbar blogg.. jag läser varje dag men kommenterar lite mer sällan.. ???

    Erika 2016-12-13 22:51:08
    Svara
  • Jag känner så igen mig i punkterna du tar upp.
    Förlorade min bror 3 månader före Matti gick bort och både din text och kommentarerna du fått har hjälpt mig.
    Även fast högtider och årsdagar inte går obemärkt förbi så är det oftast vid vardagliga situationer som sorgen tar över för mig.
    Det kan vara när jag är vid havet och hör vågorna, en sommardag när jag känner vinden i håret, när jag sitter på en uteservering med en öl som han älskade, när jag ser mitt brorsbarn som skrattar, ja, allt han inte får uppleva.
    Sorgen har iallafall gett mig perspektiv, bagateller rör mig inte i ryggen alls och jag umgås bara med människor som ger mig energi.
    Jag vågar mycket mer, för jag vet hur skört livet är.

    Kram <3

    Camilla 2016-12-13 21:51:03
    Svara
    • Svar på Camillas kommentar.

      Jag känner igen mig så mycket i det du skriver om att små problem rinner av en lätt och att man bara umgås med människor som är äkta och får en att må bra.

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:28:37
      Svara
  • Detta berörde mig mycket. Min pappa gick bort för 8 veckor sedan, den första omedelbara tiden är sorgen knappt hanterbar. Jag gråter inte lika våldsamt lika ofta, men annars känns allt precis lika overkligt hela tiden. Det kommer det alltid att göra, det vet jag. Sorg är tungt, och för dig att ha förlorat två av dina närmaste på så kort tid låter outhärdligt. Man tänker mycket, på allt. Jag tänker mycket precis som du. Om meningen med livet (trots att jag har barn, men du har rätt i att de ger en ny mening, och en anledning att hålla sig vid liv så länge det går), om hur man kämpar när det ändå tar slut. Och hur kan allt som var min pappa vara borta. Man blir som förlamad av dessa tankar. Det har gått så kort tid för min del ännu, jag märker hur ett par dagar kan vara lite lättare, för att sen följas av ett stort bakslag. På sjukhuset läste jag att människor runt omkring en tycks tro att när det gått ett halvår, har det värsta lagt sig. Men det är så fel, då kan sorgen bara bli ännu större. Det är så tydligt hur man ska igenom olika faser, och att det blir bakslag, och att de kan komma i många år framöver. Tack för att du delar med dig, du uttrycker dig så fint, jag kan relatera mycket till allt du skriver. Fortsätt gärna med att dela dina tankar, när du känner att du vill och behöver.

    Tinna 2016-12-13 21:48:05
    Svara
    • Svar på Tinnas kommentar.

      Hej Tinna! Jag beklagar innerligt, så ledsen att du har förlorat din pappa och jag ska skriva mer om sorg och det jag går genom så hoppas jag att de kan bli ett litet stöd för dig i det hemska du går genom nu. Massa kärlek och kramar

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:26:03
      Svara
  • Förstår dig till fullo. Min farmor gick bort för 12 år sedan och även om jag inte är ledsen längre så tänker jag ändå ofta på henne och sänder en tanke av tacksamhet för allt hon gjorde för mig. I somras när min sambo och jag skulle flytta så råkade vi ut för ett skojarföretag som krävde oss på mer pengar än avtalat. Lyckligtvis fick vi vårt bohag men det var många timmar jag bara kunde tänka på att jag aldrig mer skulle kunna duka med den finservis min farmor gav mig. Visst är det materiella ting, men varje gång jag dukar med servisen tänker jag ju på min farmor och det vill jag fortsätta att göra då jag inte har något annat efter henne. Ta hand om dig ?

    Li 2016-12-13 21:22:21
    Svara
    • Svar på Lis kommentar.

      Åh vad glad jag är att du fick tillbaka den, jag förstår precis vad du menar

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:19:40
      Svara
  • Jag känner igen mig i så mycket av det du skriver. Det finns verkligen hur mycket som helst att säga om sorg och sorgearbete. Min pappa gick bort i cancer för ganska exakt 2 år sedan. Min sorg och trötthet var nog ändå värst det första året men min saknad blir bara värre och värre. Och det är precis som du skriver, folk frågar mycket i början men sen avtar det och det är inte så konstigt. Den här hösten har varit jobbig och jag har hållit mycket inom mig för jag vet inte riktigt vem jag ska prata med. För precis som du skriver är det ingen som kan förstå exakt hur jag mår. Inte ens mina syskon som varit med om samma sak. Det är väldigt klyschigt men att låta saker ta tid och att ta hand om sig själv är nog det enda man kan göra. Det var svårt i början, men jag har lyssnat rätt mycket på mig själv efter tjat från min kurator och varit ego. Jag har också precis som du hittat andrum och energi i yogan. Jag känner mig känsligare rent allmänt jämfört med innan. Men så är det kanske när man drabbats av sin första stora sorg och det är ok.
    Tack för att du delar med dig! Stor kram

    Lina 2016-12-13 21:00:03
    Svara
    • Svar på Linas kommentar.

      Jag känner igen mig i det du skriver, jag har också försökt vara mer ”ego” och lyssnat på vad jag själv mått bra av. Det är svårt ibland men väldigt nyttigt också.

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:22:15
      Svara
  • Först: KRAM!

    Har förlorat min morfar dom jag var nära och jag har ju inte alls tis att sörja eller påverkas så som du beskriver. Varför? Två barn. Underbara glädjespridande varelser man blir galen inombords på o ändå gör ALLT för. Att försvinna från dem som små är en tanke som kan få mig att bryta ihop totalt. Så överleva måste och vill jag. Äh, flummigt! Ja, barn ger en ny mening o jag var absolut ingen barnmänniska innan mina kom. Men de är så självklara.

    Mikaela 2016-12-13 20:46:22
    Svara
  • Du har en förmåga att träffa en rakt i hjärtat när du skriver om dina känslor. Och konstigt nog undrade jag över lussebilden. Vet inte riktigt varför men jag undrade om du kände dig ensam. Konstig att tanken dök upp bara av en bild. För jag tänkte på att du verkligen håller dessa traditioner vid liv och faktiskt på så sätt känner din mammas närvaro . Och att det på något sätt får dig känna dig ”hel”. Så fint. Jag tror inte att tiden läker alla sår. Vissa sår kommer aldrig att läkas. Men med tiden känns det inte skit varje dag. Vissa dagar känns ändå rätt bra. Och vet du vad? Det är helt okej. Din mamma skulle älska se dig skratta, att se dig lycklig och harmonisk. Samtidigt som hon förstår du ibland blir ledsen. Låt dig själv vara glad när du är det, och var ledsen när du är det. Men få aldrig dåligt samvete oavsett. Och den dagen du skaffar barn bör det inte vara för att fylla ett tomrum. Sörj och gör sånt du känner du vill göra nu. Och när du landat (ja, du kommer att landa) så tar ni nästa steg. Skynda långsamt. Ta hand om dig själv först. Du har så mycket att se framemot i ditt liv. Du har varit igenom så otroligt mycket. Försök att vara ledig på riktigt snart och bara vara. Bloggen kan vänta, men inte livet. Kramar

    J 2016-12-13 20:25:12
    Svara
    • Svar på Js kommentar.

      Hej J! Vad läskigt att du uppfattade det så, tänk så mycket känslor vi kan utstråla bara i en bild. Tack för din kommentar och ditt stöd.

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:18:51
      Svara
  • Hej!
    Min pappa gick bort för 10 år sedan när jag var i yngre tonåren. Det blir inte lättare, tyvärr. Visst, jag är numera ”van” att fira högtider utan honom. Men sorgen släpper inte! Jag känner mig fortfarande nedstämd vid de högtider som påminner mig mest om min pappa, resmål vi gjort tillsammans, serier eller filmer vi såg tillsammans etc. Men, jag har valt att det är ett sätt att hedra honom, att inte låta sorgen ta över utan istället fira de här traditionerna och tända ett extra ljus för honom. Även om jag bär på sorgen, så vill jag inte låta den styra allt. Min pappa kommer aldrig tillbaka och ibland blir jag totalt nedslagen av denna tanke, behöver gråta eller bara ifred. Det är jättesvårt för utomstående att förstå detta. Jag känner ofta att folk tänker att jag borde ha kommit över detta nu, men det kommer jag aldrig göra. Ett sånt sår kan aldrig läka 🙂 Stor kram!

    Louise 2016-12-13 19:51:12
    Svara
    • Svar på Louises kommentar.

      Jag förstår vad du menar och för varje dag som går förstår jag att det kanske aldrig kommer bli lättare.

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:16:09
      Svara
  • Vad man önskar att du eller ingen någonsin skulle behöva gå igenom detta. Även om döden är en naturlig del av livet så är den ohygglig. Jag känner igen mig i det du skriver om Charlie, känner ju samma för mina hundar och hästar. Man måste ju hitta de där sakerna som gör att dagarna känns meningsfulla 🙂 Stor kram till dig!

    Sofia 2016-12-13 19:48:19
    Svara
  • Kramar till dig Linn ❤️

    ida 2016-12-13 18:57:16
    Svara
  • Jag förlorade min mamma i cancer några veckor innan din mamma gick bort. Och jag känner igen mig i nästan alla av dina punkter. Det andra året var definitivt det värsta, jag sörjde och grät mycket mer då än under första året. Och tyvärr har julen förlorat sin tjusning.. det var min mammas favorithögtid. Förhoppningsvis återuppväcks glädjen kring jul när man får egna barn och startar nya traditioner tillsammans som en annan typ av familj. Jag hoppas det iaf.

    Olivia 2016-12-13 18:45:09
    Svara
    • Svar på Olivias kommentar.

      Jag hoppas du hittar tillbaka till julen igen Olivia. Jag beklagar verkligen och jag försöker ”använda” julen som ett sätt att känna mig nära mamma. Det kanske hade funkat för dig också eller så kommer det naturligt när du får barn

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:14:11
      Svara
  • Finaste Linn, önskar ofta att kunde krama om dig precis som mamma hade gjort om du var nedstämd.
    ”Ingen sorg är den andra lik”och jag tror det är viktigt både för dig och dina läsare att bli påmind om detta…
    Är så glad att jag får behålla länken med Anne genom dig??.
    Puss och en varm luciakram kommer här?

    Susanne 2016-12-13 18:23:45
    Svara
    • Svar på Susannes kommentar.

      Hej fina Susanne! Tack, jag är så glad att jag har fortsatt kontakt med mammas väninnor så att hon kan leva vidare genom våra minnen av henne. Puss och kram och god jul! Hälsa familjen

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:13:08
      Svara
  • Jag har ingen i min närhet som har gått bort men har sorg över en del andra saker, och jag kan ändå känna igen mig i vissa saker. Speciellt att det inte är logiskt! Ibland är jag obrydd över jul, födelsedagar och högtider men andra gånger drabbar det mig hårt. Jag uppskattar dina inlägg om sorg! Även om allas sorg och situationer är olika är det nyttigt för alla att läsa om tror jag, man lär sig alltid något och framförallt att vara ödmjuk inför livet och i möten med andra människor, man ser aldrig utanpå vad andra bär på men alltid är det något. Kram på dig Linn och tack för att du orkar dela med dig!

    Cornelia 2016-12-13 18:20:57
    Svara
    • Svar på Cornelias kommentar.

      Sorg behöver absolut inte gälla att man förlorar en närstående, det kan vara ett förlorat jobb, en relation som tagit slut och en massa annat och jag är glad att du hittar lite stöd i mina texter. Massa kramar och tack för din kommentar!

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:12:20
      Svara
  • Jag befinner i första året, efter pappas plötsliga bortgång.. Tack Linn <3

    annie 2016-12-13 18:03:11
    Svara
  • Jag blir delvis ”skrämd” när jag läser dina inlägg om sorgen efter bortgången av din mamma och bror eftersom jag har en pappa som är sjuk i cancer och därmed skräms av vad som kan komma att hända framöver. Däremot går det inte att förneka verkligheten, den är som den är, oavsett om du skriver ett inlägg om det eller om jag läser inlägget eller ej kommer sorgen komma en dag. Tycker verkligen att du skriver om det på sätt som är väldigt smärtsamt och ärligt på ett positivt sätt (om man nu kan skriva om det här ämnet på ett positivt sätt) och vill gärna att du fortsätter dela med dig av det. <3

    Hanna 2016-12-13 17:27:37
    Svara
    • Svar på Hannas kommentar.

      Hej Hanna! Tack det betyder mycket att du känner så och tack för att du lämnar avtryck. Vad ledsen jag blir att höra om din pappa och vad starkt av dig att ändå läsa mina texter. Massa kramar och styrka till dig, din familj och fina pappa!

      Linn Herbertsson 2016-12-19 21:10:50
      Svara
  • Tack för att du berättar så fint och tydligt vad det innebär att förlora någon närstående!

    Anna 2016-12-13 17:27:21
    Svara

senaste från Mode

Linn Herbertssons webbshop
Dölj
metro mode weekly

Signa upp dig till vårt nyhetsbrev!

Hälsa
Foodjunkie
Lifestyle
Tess Montgomery
Lifestyle
Josefin Dahlberg
Mode
Emma Danielsson
Home
Andrea Brodin
Lifestyle
Linn Herbertsson
Lifestyle
Vanja Wikström
Mode
Petra Tungården
Hälsa
Josefines Yoga
Lifestyle
Susanne Barnekow
Lifestyle
Henrietta Fromholtz
Mode
Paulina Forsberg
Home
34 kvadrat
Lifestyle
Sandra Beijer
Hälsa
Ida Warg
Man
Niklas Berglind
Lifestyle
Elin Johansson
Hälsa
Fannie Redman
Mode
Fanny Ekstrand
Mode
Pamela Bellafesta
Lifestyle
Makeup by Lina